Det har snart gått två veckor sedan masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro, den värsta i svensk historia. Eftersom den misstänkta gärningsmannen är en av de avlidna, sannolikt efter att ha tagit sitt liv, svävar vi också fortfarande i ovisshet om motivet.
Vad vi vet är att Rickard Andersson levde ensam, saknade arbete och hade få eller inga sociala kontakter utöver den närmaste familjen. De vittnesmål om interaktioner med Andersson som dykt upp i media handlar antingen om mycket korta möten – ”han handlade i min butik” – eller om saker som utspelade sig i Anderssons tonår, innan han stängde omvärlden ute.
Det finns också videosnutten på Andersson som han själv har filmat och några foton från utlandssemestrar de senaste åren. Men inte heller de säger egentligen någonting om den misstänkta gärningsmannen och hans motiv.
Visserligen hade man kanske kunnat önska sig lite bättre medial hantering av polismakten. Det är säkert formellt korrekt att som man gjorde tidigt konstatera att det inte finns något som tyder på att dådet var ideologiskt motiverat. Men genom att samtidigt säga att man fortsätter att undersöka motiv, bidrar man till allmänhetens förvirring. Var det ideologiskt motiverat (läs: rasistiskt) eller var det inte det?
Det enda rimliga i det här läget är ändå att låta polisens arbete ha sin gång. Det är varken möjligt att i det här läget tillskriva gärningsmannen åsikter vi inte kan veta något om. Det för oss inte närmare någonting annat än ökad polarisering. Precis det som inte behövs nu. Detta är dock inte detsamma som att inte ta människors rädsla på allvar. Dådet skedde där det skedde, vilket får många att tänka och rädas.
Ändå kan vissa aktörer inte motstå frestelsen att utnyttja det förfärliga dådet för att angripa regeringen. Det tog till exempel inte Aftonbladets ledarredaktion mer än tre dagar innan den kände sig tvungen att konstatera att ”när Ulf Kristersson manar till sammanhållning klingar det falskt”, samtidigt som man mellan raderna anklagar polisen för att mörka gärningsmannens motiv.
För Aftonbladet (och andra vänsterdebattörer) är det enkelt: ”Gärningsmannen är en vit svensk man. Hans måltavla är en skola där många läser på SFI eller Komvux.” Med det resonemanget blir den logiska följden att ropa rasism om regeringens fullt rimliga agerande att mana till nationell samling, att vänta in polisens utredning och val att inte omedelbart kalla masskjutningen för ett terrordåd. Rasism från den rasistiska Tidöregeringen då.
Ulf Kristerssons agerande blir därmed ovärdigt och bara ytterligare bevis på hans och hans regerings ”rasism”.
Men det enda som är ovärdigt är att, även om det är omedvetet, använda offren och deras anhöriga som slagträn i den ständigt pågående kritiken av regeringen. Sitt ner i båten vill man ropa, håll händerna för munnen. Fortsätt att kritisera regeringen, det är en viktig uppgift, men angrip då den förda politiken. Där finns mycket att protestera mot, och det går att göra det utan att skrika rasist. Det tjänar ingen på. Allra minst de som nu är i sorg.
Det enda som går att slå fast nu är att detta är något som känns in i märgen på hos oss alla. Just för att det inträffade är så fruktansvärt, nästan ogreppbart.
Rickard Andersson levde ensam. Han gled bort från kompisgänget och det sociala sammanhanget när han kom upp i tonåren. Senare har han gått i skola för ungdomar med autismdiagnoser. Att han tillbringade mycket tid framför en datorskärm vet vi inte, men vi kan gissa det. En av alla de pojkar som ”blivit över” som Johan Rudström skrev på ledarsidan förra veckan.
Men det i sig gör ingen mördare. Och vad exakt motivet är vet vi fortfarande inte, kanske får vi aldrig veta. Det enda som är viktigt nu är att polisen får fortsätta sitt arbete och att vi betraktar det inträffade som den nationella tragedi det är.
Att skrika om rasism tjänar ingen på.