Det första halvåret 2022 har alla svenskar blivit fattigare, men olika mycket och på olika sätt. Vissa saker har alla gemensamt. Priserna på mat, drivmedel och el kommer dock att vända nedåt igen. Kanske inte till samma låga inflation som tidigare, men riksdagen och Riksbanken kommer att använda alla tillgängliga verktyg för att pressa ned prisökningarna.
Enligt en rapport från Swedbank (DI 30/6) kommer kostnaderna för en barnfamilj att öka med upp till 6 000 kronor i månaden 2022. Det är oöverstigligt för några och väldigt mycket pengar för en majoritet. Man ska dock komma ihåg att det finns marginaler för de flesta. Reallönerna har stigit med drygt 70 procent på 25 år och kreditgivarna har tagit höjd för en klart högre boränta än de cirka 3,5 procent som är prognosen till sommaren 2023 (Swedbank 13/6).
Värre är det kanske med kapitalet som många har lyckats spara ihop i aktiefonder, till sig själv eller till barnen. Ett kapital på säg 300 000, för en tryggare ålderdom eller en insats till barnens första lägenhet, har på sex månader förvandlats till 200 000 kronor. Och bostadsrätten i Stockholm har sjunkit i värde med åtta procent de senaste månaderna, vilket enligt de flesta bedömare kan vara början på en betydligt större nedgång.
Här kan man skjuta in att aktiefonden före pandemin var värd mindre än i dag, och att bostadspriserna haft en osund utveckling under lång tid. Det var på många sätt dags för en korrigering. Men när botten väl gått ur en marknad ligger paniken nära till hands. Försäljningar i desperation leder till en nedåtgående spiral som det är svårt att säga när den slutar.
För att summera kommer det sämre tider för alla. Men förutsatt att de mycket höga och instabila priserna på mat och energi kan åtgärdas, med fredssamtal i Ukraina och stora investeringar i energisystemet, är det en utveckling som går att leva med, och som kanske till och med delvis är önskvärd. Önskvärd med tanke på alternativet, som i förlängningen kan vara börs- och bostadskrasch.
Politikerna i Almedalen hade snappat upp stämningen från de gradvis allt fattigare medborgarna. Magdalena Andersson (S) skakade på huvudet när hon fick frågan om det fortfarande var aktuellt att göra något åt det förmånliga Investeringssparkontot (ISK) där många svenskar har sina besparingar (TV4 3/7). Ulf Kristersson (M) vill göra ISK ännu mer förmånligt. Och Ebba Busch (KD) varnade i sitt tal för att färre nu kommer att kunna förverkliga medelklassdrömmen om ”villa, Volvo och vovve”.
En aspekt på nedgången är att klyftorna kommer att minska. Och att ingen politiker till vänster kommer att säga att detta är bra. Vilket det inte är heller. Det är ju aldrig bra om alla i ett samhälle får det sämre.
Men samma vänsterpolitiker har i decennier kraftigt kritiserat de ökande klyftorna, med miljardärer i ena änden och allt fattigare hushåll i den andra, illustrerat med begrepp som ”barnfattigdom” och ”fattigpensionärer”. När bostäder och aktieportföljer minskar i värde kommer den relativa fattigdomen i landet att minska. Vem gläds över detta? Där blir socialdemokrater och vänsterpartister svaren skyldiga.
En positiv bieffekt av det fattigare Sverige kan vara att alla partier i stället börjar tala om de verkligt allvarliga klyftor som hotar att dra isär landet. Det är inte bara skillnaden mellan att ha jobb och att vara utan, det är att en allt större andel av befolkning befinner sig i ett permanent utanförskap och saknar förhoppningar inför framtiden. De är ofta utrikesfödda eller barn till utrikesfödda. Och de lystrar knappast till Volvo, ISK eller andra ämnen som togs upp under Almedalsveckan.