Förre statsministern Göran Persson (S) lovade att den öppna arbetslösheten skulle sjunka till fyra procent 2006. Löftet infriades inte och Persson förlorade makten. Stefan Löfven lovade i sitt förstamaj-tal 2012 att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det har aldrig varit i närheten av att lyckas men kostade inte Löfven särskilt mycket politiskt. Någonstans däromkring började folk tappa intresset för arbetslöshetssiffror.
Varje socialdemokratisk 1900-talsledare hade målet om ”full sysselsättning” högt upp på dagordningen. Arbetslöshet var en svulst på samhällskroppen som skulle bekämpas till varje pris. Verktygen var många, som regionalpolitik och andra former av stöd. Om någon trots allt hamnade utanför tog kronjuvelen bland myndigheter vid, Arbetsförmedlingen (tidigare AMS).
När Socialdemokraterna hamnade i opposition kritiserades de borgerliga partierna hårt för sin jobbpolitik. Exempelvis fick alliansen (2006-2014) höra att de orsakat massarbetslöshet bland unga. Varje åtgärd nagelfors, som Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3, till för dem som stod allra längst från jobb. ”Avskaffa fas 3” var ett slagord i valrörelsen 2014.
Löfven tog makten och avskaffade fas 3. I alla fall till namnet. Tidningen Kommunalarbetaren berättade våren 2017 att de ”riktiga jobb” som skulle komma ersatts av sysslolöshet. Arbetsförmedlingen vände sig åter till företag som tidigare varit kopplade till fas 3.
Sedan gjorde Löfven upp med Centern om att reformera och konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen, som en del av Januariavtalet. Resten är som man brukar säga historia. Fredrik Reinfeldt fick en gång stark kritik för ett uttalande om att jobb inte är ett problem för ”etniska svenskar mitt i livet”. Det var kanske okänsligt sagt, men inte utan poänger. Arbetsförmedlingen har i stort sett förvandlas till en myndighet för dem som har det svårast, utrikes födda och ungdomar utan gymnasieutbildning.
I mars var 354 641 personer inskrivna som arbetslösa, 6,7 procent av befolkningen. 31 000 nya anmälde sig som arbetssökande medan 29 000 fick ett nytt arbete. Men S-ledaren Magdalena Andersson anklagar inte regeringen för att orsaka massarbetslöshet. Ulf Kristersson svarar inte heller med att lyfta fram den nya subventionerade anställningen som ska ge mängder av ”riktiga jobb”.
Johan Pehrson (L) är sannolikt den första arbetsmarknadsminister som oftare talat om arbetskraftsbrist än om arbetslöshet. ”Vissa delar av landet skriker efter personal samtidigt som arbetslösheten ökar. Det går inte ihop”, sade han på en pressträff i februari. ”Man ska vara redo att flytta eller utbilda sig”, fortsatte han.
Ministern och alla andra vet dock att försvinnande få av de 350 000 arbetslösa kommer att ge sig av till Boden eller Skellefteå och den goda arbetsmarknaden. En person som inte gått gymnasiet eller inte behärskar svenska språket är helt enkelt inte anställningsbar, i Boden eller någon annanstans.
Det finns många sätt att locka folk från olika branscher norrut, företagen och kommunerna är i full gång med det. Statens verktyg räcker inte långt. I landet som helhet råder jämviktsarbetslöshet, 6-7 procent. Vare sig den stiger eller sjunker så innebär det problem.
Det är befriande att partiledarna slutat med sifferexercisen och de grova överdrifterna om arbetslöshet. Olyckligtvis för det med sig att man inte heller pratar så mycket om utanförskap, om konsekvenserna av att jämvikten permanentas och kopplingen till kriminalitet. ”En miljon människor kommer att vara i utanförskap år 2020”, skrev oppositionspolitikern Ulf Kristersson (M) 2016 (DN 13/4). Hur många är det i dag? Någon som bryr sig?