Det går sämre än väntat för streamingtjänsten Netflix, visar kvartalsrapporten (SvD 20/10). Det säger dock inte så mycket, med tanke på att förväntningarna var skyhöga. Netflix, och andra streamingföretag, är nämligen några av ganska få vinnare från coronapandemin. Det senaste året har Netflix fått 28 miljoner nya kunder och Netflix aktie är nu värd dubbelt så mycket som förra året.  

Inte så konstigt, coronatider har förstås inneburit mer tv-tittande för många. I Sverige var tjänsten dessutom populär redan före pandemin; under 2019 tittade var femte internetanvändande svensk på streamingtjänsten dagligen.

Vi vänder oss alltså i allt högre grad till streamingtjänster för stor del av vår underhållningskonsumtion. Men inte bara: numera är dokumentärserierna en viktig del av streamingtjänsternas utbud.

Det är förstås positivt att vi har en kunskapstörst. Men frågan är om det verkligen är den törsten som vårt dokumentärfilmskonsumerande framför allt släcker. För de som tillhandahåller streamingtjänster gäller det att skapa och distribuera innehåll som fångar användarnas uppmärksamhet och ännu viktigare – håller dem kvar även när andra krafter drar i dem. Eller, som dåvarande Netflix-vd:n Reed Hastings sa redan 2017 – Netflix viktigaste konkurrent är kundernas sömnbehov (Vox 17/4-17).

Beteendevetenskaplig forskning har visat att vi människor tenderar att tro på våra första gissningar och intryck av hur saker och ting ligger till. Även om vi senare får belägg för att det inte var sant, har den bilden fått fäste i våra hjärnor. Det råkar också vara så att de argument och den information som framläggs på ett retoriskt eller språkligt snyggt sätt är lättare för oss att ta till oss. Och vi använder gärna ny information för att bekräfta det vi redan tror på.

Tillsammans skapar detta en cocktail som gör att vi bör vara skeptiska till den makt streamingtjänster och deras dokumentärserier har över vårt kunskapsinhämtande. En tjänst som uttryckligen konkurrerar främst med sömnen prioriterar spänning framför allt, även vad gäller dokumentärserier. Med den premissen är det lätt att skarva med sanningen, eller i varje fall ge kraftigt ensidiga eller partiska bilder av verkligheten.

Poängen är förstås inte att det är dåligt med kunskap eller för den delen med dokumentärer. Men det sätt vi tar in kunskap på påverkar också vad vi lär oss av den. I tider av extensivt tv-tittande, blir dokumentärer om allt från rika brottslingar till vetenskapsjournalistik för många den första – och ofta enda – exponeringen för ämnet i fråga. Då är det lätt att ta till sig en ensidig bild, som sedan blir svår att förändra.