Misstro, missnöje och högerpopulism utmanar demokratier. I USA, länge sedd som den liberala demokratins ankare, lockar Donald Trump anhängare. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein tar i sin senaste bok Grundbulten (Fri tanke) upp flera intressanta spår, med tillit som en röd tråd. Vikten av mellanmänsklig tillit, och tillit till offentliga institutioner, kan inte överskattas.
"Sverigedemokraternas anhängare hyser helt klart lägre tillit till sina medmänniskor", påpekar Rothstein. Han konstaterar även att utsatta områden har lägre grad av social tillit. Robert Putnams teori om att etnisk mångfald leder till sjunkande social tillit ser dock inte ut att stämma in på Sverige, generellt. Trots en hög invandring i decennier har vi behållit en förhållandevis hög tillitsnivå.
Man bör dock se de många hoten mot tilliten: Klanstrukturer som vuxit fram, myndigheter som folkuppfostrar, New public management, en betydande grupp män som ratas, betygsinflation och en skola som stämplar många barn som "underkänd".
Dessutom har oron över brottsligheten ökat. Vid valet 2014 ansåg 4 procent att lag och ordning var den viktigaste valfrågan, vid valet 2022 tyckte 41 procent det.
Ytterligare ett orosmoln som Rothstein tar upp är identitetspolitiken. "Den säger nämligen att idén om opartiskhet är en chimär", skriver han, och varnar för att den riskerar att "fräta sönder den sociala tilliten" då den utgår från att en person med identiteten X inte kan lita på en person med identiteten Y. Skulle identitetspolitiken bli dominerande "kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska modellen att falla samman", menar Rothstein.
Att folk utifrån identiteter går ihop för politisk mobilisering och intressekamp är ingenting nytt i historien, och det är inte heller vad Rothstein och många av oss kritiker till identitetspolitiken ifrågasätter. Problemet med identitetspolitiken är framför allt hur den praktiseras, eftersom den kräver kvoter för grupper, alltså särbehandling. Opartiskhet och meritokrati ses som både omöjligt och oönskat. I stället för att det är vad vi gör som ska räknas, blir det centrala vilken grupp vi tillhör.
"Från min egen verksamhet kan rapporteras att det finns flera institutioner där nyantagna doktorander som är kvinnor klart deklarerar att de inte vill ha en man som handledare", skriver Rothstein. Göteborgs universitet säger sig stå för likabehandling och alla medarbetares lika värde, men enligt Rothstein sysslar man i praktiken "med raka motsatsen". Han tar nätverket "VitKrit", med forkare vid universitetet som vill bedriva forskning inom "kritiska vithetsstudier", som exempel.
I boken nämner han, vilket han även gjorde när han kritiserade nätverket i Göteborgs-Posten för några år sedan, att om det är någon grupp som är överrepresenterad i universitetsvärlden är det judarna. I stället för VitKrit kunde man förslagsvis kalla sig "nätverket för kritiska judestudier'", JudKrit, skriver Rothstein.
Nog vore det absurt? Förlöjligandet av "VitKrit" och liknande initiativ är högst välförtjänt.
Rothstein varnar med rätta för den utveckling vi sett i bland annat USA. Men mest av allt är "Grundbulten" en påminnelse om vilken skattkista vi har i Sverige: den starka tilliten. Om vi vårdar den – och våra offentliga institutioner håller sig till opartiskhet och likabehandling – behöver inte framtiden se så dyster ut.