För bildningstörstande politiknördar började förra veckan i förskräckelse. En debatt, framför allt på Twitter, uppstod efter oklarheter om huruvida Liberalernas partiledare Johan Pehrson överhuvudtaget visste vem den franske författaren Michel Houellebecq är (Aftonbladet 29/7).
Alex Schulman beklagade sig i DN över hur partiledare försöker framställa sig som älskare av både smal finkultur och populära kioskvältare (2/8). Jimmie Åkesson (SD) lovprisades då han hatade opera och älskade hårdrock. Visst är politikernas tillrättalagda, och möjligen uppdiktade, kultursyn beklaglig. Det finns dock ingenting att hylla med torftig kulturkonsumtion och kunskapsluckor, särskilt inte hos de som har makt över våra liv.
Politiker bör sätta sig in i saker som ekonomi, statistik och statsvetenskap. Det är en självklarhet, så att åsikter och lagförslag rimmar väl med verkligheten. Därtill bör de studera historia och filosofi, för att kunna grunda sina åsikter i argument och inte vara dömda att återupprepa misstag. Utöver detta måste de också försöka förstå människan, en mycket mer intrikat uppgift. Ordförande för kulturutskottet i riksdagen, Christer Nylander (L), beskrev i går (Smedjan 8/8) bildning som något som hjälper en att ”tjuvlyssna på sig själv för att höra sina fördomar, och att kunna ta in en annan persons perspektiv”. Akademiledamoten Per Wästberg ser böcker som en del av det ”personliga och kollektiva minnet” (SvD 3/8). I den ofta citerade boken Är svensken människa krävs det att historikerna Berggren och Trägårdh tolkar Almquist, Strindberg och Key för att förklara det de kallar statsindividualismen. Många svenskar har genom åren förstått vårt komplicerade förhållande till historiska seder och arbetsmoral genom Mobergs utvandrarserie.
Det är inte en slump att världens religioner förklarar rättfärdigt levnadssätt genom historier och legender snarare än filosofiska premiss- och slutsatsuppräkningar. Logiska slutledningar är viktigt för att kunna inta en rimlig ståndpunkt, men det räcker inte hela vägen. Den som inte läser skönlitteratur går alltså inte bara miste om en eskapistisk njutningsstund och ett bättre ordförråd; den får en fattigare förståelse för folks vardagliga kval.
Pehrson, och vi andra för den delen, måste inte läsa just Houellebecq . Vi måste inte läsa Proust, Lagerlöf, Orwell, Matteusevangeliet eller Läckberg. Men vi kan inte likt Schulman nöja oss med politiker som talar sanning om sin kulturkonsumtion. Vi borde kräva att den är hängiven. De som tar sig rätten att bestämma över oss bör åtminstone försöka förstå sina medborgare.