FĂ„r man sakna sin barndoms Sverige? Eller Ă€r det fĂ„nigt att sakna det som varit? Finns det likt den sĂ„ kallade Ă„siktskorridoren Ă€ven en âkĂ€nslokorridorâ om vad man fĂ„r kĂ€nna? I nyutkomna âSaknad. PĂ„ spaning efter landet inom ossâ (Monidal) tar Katarina Barrling och Cecilia Garme mĂ€nniskorna som saknar i försvar.
Vi förknippar ofta hemlÀngtan med resor frÄn det som Àr hemma. Men det kan - om "hemma" förÀndras - Àven finnas en hemlÀngtan till det förgÄngna. Barrling och Garme skriver att den outvandrade saknaren har fÄtt finna sig i att kallas inskrÀnkt, intolerant, nostalgisk, löjlig och ibland till och med frÀmlingsfientlig.
Medan ledande politiker tidigare har förminskat det svenska, och gÀrna pryder affischer med budskap som "FRAMà T!", har Sverigedemokraterna lyckats fÄnga in kÀnslan av saknad. Författarna beskriver den som en kÀnsla av "den vardagliga förlusten av det trygga och invanda samhÀllet dÀr alla talade samma sprÄk".
Duon nĂ€mner i boken att de besöker en av SD:s lokala företrĂ€dare i en partilokal i Ludvika. Han Ă€r en fackligt aktiv smĂ„barnspappa, med arbetarbakgrund, som förklarar att han hittade âhemâ nĂ€r han gick med i partiet.
Beskrivningen av den âtypiske sverigedemokratenâ har vid det hĂ€r laget Ă„tergetts mĂ„nga gĂ„nger. Det Ă€r vĂ€ljaren som kĂ€nner ett avstĂ„nd till de etablerade partierna, som upplever samhĂ€llsutvecklingen pĂ„ ett annat sĂ€tt.
âDe pekar pĂ„ oansvariga, sjĂ€lviska politiker som lever segregerat i fina helsvenska villaomrĂ„den eller i Stockholms innerstad, och som har tillĂ„tit en invandringsnivĂ„ som de sjĂ€lva sluppit bĂ€ra bördan av", beskriver Garme och Barrling högerpopulisters budskap. Liknande bild av "eliten" finns i mĂ„nga lĂ€nder, och den tycks gĂ„ hem.
Har Sverige överskattat sin förmÄga att skapa ett vÀlfungerande mÄngkulturellt samhÀlle?, frÄgar sig författarna. Och deras slutsats senare i boken Àr att ja, vÀgen till "det vÀlfungerande mÄngkulturella samhÀlle som landet sÄ frimodigt försatte sig att skapa" visade sig vara svÄr.
Ăven vĂ€nsterinfluencers som Göran Greider och Ă sa Linderborg har försvarat vĂ€ljarna som saknar, inte minst i boken "Populistiska manifestet" som de skrev för nĂ„gra Ă„r sedan. I partipolitiken finns i dag tydliga tecken pĂ„ att de etablerade partierna försöker förstĂ„ och vinna tillbaka vĂ€ljarna som har gĂ„tt till Sverigedemokraterna. Det ligger sĂ„ att sĂ€ga i tiden.
SÄ vad Àr nytt i "Saknad"? Kanske inte sÀrskilt mycket, men den röda trÄden kÀnslor Àr unik. Dessutom verkar författarna vÀnda sig till framför allt liberalt sinnade. Ett helt kapitel Àr rubriksatt "Den liberala nationalstaten", och det ökade intresset för "liberal nationalism" tas upp. Författarna hÀnvisar till pÄstÄendet att liberaler inte ska underskatta betydelsen av kultur, religion och identitet. Underskattning Àr förstÄs aldrig bra, men till skillnad mot identitetspolitiker till höger och vÀnster gör liberaler bÀst i att lÄta identitet förbli nÄgot privat.
Barrling och Garme varnar för den politiska polariseringen och den oroar med rĂ€tta. âHur kunde Sverige, detta sakinriktade ingenjörsland, bli sĂ„ hetsigt i frĂ„gan om invandring?â, frĂ„gar sig duon och konstaterar att "samtalet har gĂ„tt i baklĂ„s". Ont har stĂ€llts mot gott och saknaden har alltsĂ„ inte passat in i kĂ€nslokorridoren. Social bestraffning och en övertro pĂ„ storskaliga system fungerar inte, skriver författarna. Och konstaterar att ska man skapa ett samhĂ€lle som hĂ€nger samman mĂ„ste man tala med varandra.
Samtal och dialog Àr, var man Àn stÄr politiskt, alltid en bra början.