Får man sakna sin barndoms Sverige? Eller är det fånigt att sakna det som varit? Finns det likt den så kallade åsiktskorridoren även en ”känslokorridor” om vad man får känna? I nyutkomna ”Saknad. På spaning efter landet inom oss” (Monidal) tar Katarina Barrling och Cecilia Garme människorna som saknar i försvar.

Vi förknippar ofta hemlängtan med resor från det som är hemma. Men det kan - om "hemma" förändras - även finnas en hemlängtan till det förgångna. Barrling och Garme skriver att den outvandrade saknaren har fått finna sig i att kallas inskränkt, intolerant, nostalgisk, löjlig och ibland till och med främlingsfientlig. 

Medan ledande politiker tidigare har förminskat det svenska, och gärna pryder affischer med budskap som "FRAMÅT!", har Sverigedemokraterna lyckats fånga in känslan av saknad. Författarna beskriver den som en känsla av "den vardagliga förlusten av det trygga och invanda samhället där alla talade samma språk". 

Duon nämner i boken att de besöker en av SD:s lokala företrädare i en partilokal i Ludvika. Han är en fackligt aktiv småbarnspappa, med arbetarbakgrund, som förklarar att han hittade ”hem” när han gick med i partiet.

Beskrivningen av den ”typiske sverigedemokraten” har vid det här laget återgetts många gånger. Det är väljaren som känner ett avstånd till de etablerade partierna, som upplever samhällsutvecklingen på ett annat sätt.

”De pekar på oansvariga, själviska politiker som lever segregerat i fina helsvenska villaområden eller i Stockholms innerstad, och som har tillåtit en invandringsnivå som de själva sluppit bära bördan av", beskriver Garme och Barrling högerpopulisters budskap. Liknande bild av "eliten" finns i många länder, och den tycks gå hem. 

Har Sverige överskattat sin förmåga att skapa ett välfungerande mångkulturellt samhälle?, frågar sig författarna. Och deras slutsats senare i boken är att ja, vägen till "det välfungerande mångkulturella samhälle som landet så frimodigt försatte sig att skapa" visade sig vara svår.

Även vänsterinfluencers som Göran Greider och Åsa Linderborg har försvarat väljarna som saknar, inte minst i boken "Populistiska manifestet" som de skrev för några år sedan. I partipolitiken finns i dag tydliga tecken på att de etablerade partierna försöker förstå och vinna tillbaka väljarna som har gått till Sverigedemokraterna. Det ligger så att säga i tiden.

Så vad är nytt i "Saknad"? Kanske inte särskilt mycket, men den röda tråden känslor är unik. Dessutom verkar författarna vända sig till framför allt liberalt sinnade. Ett helt kapitel är rubriksatt "Den liberala nationalstaten", och det ökade intresset för "liberal nationalism" tas upp. Författarna hänvisar till påståendet att liberaler inte ska underskatta betydelsen av kultur, religion och identitet. Underskattning är förstås aldrig bra, men till skillnad mot identitetspolitiker till höger och vänster gör liberaler bäst i att låta identitet förbli något privat.

Barrling och Garme varnar för den politiska polariseringen och den oroar med rätta. ”Hur kunde Sverige, detta sakinriktade ingenjörsland, bli så hetsigt i frågan om invandring?”, frågar sig duon och konstaterar att "samtalet har gått i baklås". Ont har ställts mot gott och saknaden har alltså inte passat in i känslokorridoren. Social bestraffning och en övertro på storskaliga system fungerar inte, skriver författarna. Och konstaterar att ska man skapa ett samhälle som hänger samman måste man tala med varandra. 

Samtal och dialog är, var man än står politiskt, alltid en bra början.