Nationalism kan innebära stärkt gemenskap. Men det finns även en destruktiv nationalism. Som när Sverigedemokraterna i slutet av en EU-valrörelse, och inför årets nationaldag, varnar för "folkutbytet". I ett debattinlägg skriver partiledare Jimmie Åkesson att "Mitt Europa bygger murar, mot illegal invandring, mot islamism och – mot folkutbyte" (Aftonbadet, 3/6).
Ingen förnekar att Sverige har haft en stor invandring och att det har haft påverkan på samhället. Vi är dessutom många som varnat för islamistiska krav på politiken och samhället. Men folkutbytestermen handlar inte om det, eller om ordning i migrationspolitiken. Den har länge använts av dem som påstår att det finns en elit med en uttänkt plan att byta ut det svenska folket, att det skulle finnas en lömsk strategi att radera den svenska kulturen och identiteten.
Richard Sörman på SD:s webb-tv-kanal Riks är något tydligare än Åkesson i sina formuleringar. "Jag vill att de åker hem", har han skrivit om människor från Mellanöstern och Afrika (3/6 2021). I inlägget beskrev han en upplevelse vid en sjö nära Björklinge, där "alla som befann sig på badplatsen var invandrare". Detta "folkutbyte" var "djupt obehagligt" för Sörman som påstod att politiska motståndare försöker "utplåna vår etnicitet". Det är i den kontexten som SD använder begreppet folkutbyte.
I en kommentar till att SD gör det skrev Liberalernas riksdagsledamot Mauricio Rojas ett läsvärt inlägg i fjol (Smedjan, 20/4 2023). Rojas skrev att "...talet om att svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land är inget 'matematiskt faktum' och håller knappast rent faktamässigt om man inte utgår från ett slags genetiskt perspektiv, där främlingskapet för evigt ligger i härstamningen eller, som man i andra tider brukade säga, 'i blodet'". Rojas argumenterar för ett liberalt alternativ, ett "civiliserat och tolerant sätt att vara stolta över den nationella gemenskapen som vi alla hör till".
Även Gina Gustavsson, docent och lektor i statskunskap vid Uppsala universitet, har argumenterat för en gemenskap som är ”tillräckligt tjock för att binda människor samman psykologiskt”, men samtidigt ”tillräckligt tunn och föränderlig” för att vara tillgänglig för minoriteter och nykomlingar. Att vi kan finna samhörighet i språket och andra kulturella markörer.
Det finns alltså betydligt bättre svar på en tidigare beröringsskräck inför svenskhet, och illa skött integrationspolitik, än sverigedemokratisk "blodsnationalism".