Det mesta pekar på att Uppsala kommuns befolkning kommer att passera 300 000 invånare om cirka 20 år, och kanske ha så mycket som 350 000 invånare år 2050 – utifrån dagens nivå på 235 000 och en ökning på 3 000-4 000 per år. Är man då en ”storstad”? Eller bara en småstad som fått växtvärk? Det beror på – vad som händer i politiken men kanske framför allt vad som händer i världen utanför.
Det finns också fler visioner om Uppsala 2050 än det finns partier i kommunfullmäktige. Åsikterna går isär, om var det ska byggas, hur det ska byggas och inte minst om hur invånarna ska transportera sig inom stan. Det blir tydligt i varje meningsutbyte, som det mellan Moderaterna och Miljöpartiet inför beslutet om ny trafikplan i höst (UNT 7/9). ”En mindre andel av Uppsalaborna måste ha bil”, enligt MP. ”Utsläppen, inte bilen, är problemet”, enligt M. Båda har en poäng.
Om det är något som karaktäriserar en riktig storstad är det väl ett betydligt mindre behov av bil i vardagen, förutom enstaka besök på möbel- eller byggvaruhus - mindre snack om körkort i 20-årsåldern och mindre snack om bensinpriset därefter. Tidtabeller behövs inte, bara att gå ut till hållplatsen/stationen, och barnen har månadskort för skola och fritidsaktiviteter.
Men ingen tror på fullt allvar att Uppsala kommer att hamna där, i storstadsfacket. Småstaden finns kvar, och ska finnas kvar som alternativ till Stockholm. Om grönytorna blir färre, tillgången till naturen sämre och bilköerna längre, varför ska då folk flytta hit? Det är inte konstigt om stadsplanerare och politiker tvekar om hur man ska få rum med ytterligare tiotusentals bostäder, liksom om huruvida det är bussar eller spårtrafik som ska binda ihop den växande staden.
För några år sedan stoppades flera byggprojekt i Uppsala. Trots god konjunktur och arbetsmarknad hade det blivit ett överskott av dyra, nyproducerade bostadsrätter. Köparna drog öronen åt sig och etapper i flera nya områden fick skjutas på framtiden. Konjunkturen kommer att fortsätta att gå upp och ned men riktigt djupa ekonomiska kriser kan helt förändra förutsättningarna för Uppsalas utveckling de närmaste 30 åren.
Det kan också klimatkrisen. Uppsala undgick skyfallet i augusti, då Gävle drabbades hårdast. Men man vara tämligen säker på att extremväder blir vanligare och att det i allt högre grad måste påverka stadsutvecklingen.
Till allt detta kommer okända faktorer som helt kan kullkasta föreställningarna om framtida stadsliv, som den ännu pågående pandemin. Nyligen tog Folkhälsomyndigheten bort rådet att alla som kan ska arbeta hemifrån. För ett år sedan hade samma besked kanske mötts med en utandning, men vid det här laget har vi fått ordning på rutinerna och tekniken fungerar friktionsfritt.
En undersökning i februari från Netigate visade att 53 procent av svenskarna jobbade hemma då (Ny Teknik 23/2). I genomsnitt såg man framför sig ungefär lika mycket tid i hemmet som på arbetsplatsen när pandemin är över. Endast 24 procent ville tillbaka till jobbet på heltid.
I höstbudgeten föreslår regeringen ytterligare 500 miljoner till utbyggnad av bredband nästa år, utöver beslutade satsningar. Det kommer knappast att bli svårare att jobba hemma och det kommer i sin tur att påverka efterfrågan på såväl bostäder som transporter. Hur är omöjligt att säga, ens på några års sikt. Det finns krafter som dras oss till arbetsplatserna också, inte minst de sociala behoven.
Under alla omständigheter blir det allt svårare att planera för en växande stad. Och med ledtiderna det handlar om, för bostäder och infrastruktur, kan man tyvärr inte vänta och se.