“Det blev så småningom glädje av det hela men den initiala känslan var en djup, bottenlös sorg”. Madeleine In-hwa beskriver första mötet med sin biologiska mamma, som hon hade stulits från för att senare adopteras från Sydkorea till Sverige (DN 22/2).
De senaste sex decennierna har 60 000 barn från andra länder fått en ny familj i Sverige. I DN:s granskning (19-23/2) beskrivs hur det i majoriteten av ursprungsländerna funnits tecken på oegentligheter i samband med adoptionerna.
Det är svårt att inte bli djupt berörd av den bottenlösa sorg som många av de intervjuade beskriver i granskningen. “Jag har en dröm om att få känna mig hel”, säger Sabina Högstrand. “Vad var det exakt som hände och var någonstans är min bror?” undrar Teresa Fredriksson. “Det känns som att jag inte äger min egen historia”, berättar Carola Pettersson.
Fredrik Nyberg adopterades från Chile när han var baby. Han hade papper på att hans biologiska mamma lämnat honom för adoption, på grund av ekonomiska problem. Det var inte sant. Mamman hade tillfälligt lämnat över honom till dagbarnvård. När hon kom för att hämta honom var han borta. Fredrik Nyberg var 41 år när han fick reda på sanningen och undrar: “Hur reparerar man ett liv som gått?”.
Det går inte. Men det borde ha gått att förhindra. I sin granskning visar DN att det fanns tecken på felaktigheter redan under 70-talet, till exempel vad gäller adoptionerna från Chile. Då blev organisationen Adoptionscentrums ombud i Santiago, Chile, utredd för barnhandel. Utrikesdepartementet fick senare uppgifter om att ombudet “sålt barn” till svenskar. Men polisutredningarna ledde ingen vart och kvinnan friades.
Det är outsägligt tragiskt att många barn – ännu oklart hur många – varav ett flertal numera är vuxna, utsattes för allvarliga brott under sin tidiga uppväxt.
Regeringen har sedan DN:s granskning öppnat för en svensk översyn av hur adoptionerna gick till. “Jag ser att vi även kommer att behöva se över hur adoptionsförmedlingen fungerade i Sverige under 60-till 90-talen”, sa socialminister Lena Hallengren (S) till DN (22/2).
Sett till befolkningsmängd finns det inget annat land i världen som adopterat lika många barn som Sverige. Och även om antalet transnationella adoptioner har minskat de senaste åren, sker fortfarande flera hundra varje år. Fortfarande finns brister i hanteringen. Därför räcker det inte med att nå sanningen om vad som redan skett. Om transnationella adoptioner ska fortsätta behöver vi i varje led ställa betydligt högre krav på att de biologiska föräldrarnas explicita samtycke till adoptionen är tydligt, och att barnen får behålla kontakten med de biologiska föräldrarna bör vara norm.
Hur reparerar man ett liv som gått? Sverige bär ett särskilt stort ansvar att se till att fler slipper försöka.