Den som gått uppför trapporna i reaktorhallen och blickat ned på den blåglimmande härden i Forsmark 3 kan knappast undgå att fascineras. Där i tanken produceras tillräckligt med energi för att förse hela Storstockholm med el, dygnet runt, året runt. Minst lika fascinerande är att hela projektet började byggas 1976 och invigdes 1985.
I dag går det uppenbarligen inte att sätta spaden i jorden för att bygga infrastruktur utan att hela den offentliga budgeten riskeras. Men är inte kärnkraft extra komplicerat? Ja och nej. En brittisk studie av 33 reaktorbyggen (ETI) visade att när kostnaderna drog iväg berodde det på alla de välkända faktorerna: otydlighet om vad man vill ha, brister i samordning, projektledning och så vidare.
Är det bara auktoritära stater som kan bygga stort på 2000-talet, undrar kanske någon. Stater som pekar med hela handen och inte bryr sig om vad folk tycker? Men det stämmer inte heller. Sydkorea och Japan har byggt kärnkraft för nedåt en tredjedel av kostnaden för de nyaste franska och finska reaktorerna.
Vad är det frågan om? Samtidigt med uppförandet av Forsmark 3 byggde Frankrike höghastighetståg. Men i dag tycks det helt omöjligt att få till ett klimatvänligt resande i Norden eller ner till Europa. Cynikerna skrattar mest åt tanken på att bli stående utanför Hamburg, man tar flyget i stället. Varje någorlunda framsynt politiker får också svindel när hen tänker på antalet nollor på slutnotan.
Alla har nog med sitt, bara att få ekonomin att fortsätta snurra, se till att folk och varor kommer till sin slutdestination varje dag. Mångmiljardprojekten radar upp sig, särskilt i Stockholm. Vad vill stockholmarna ha? En guldbro mellan Gamla stan och Södemalm, uppenbarligen, och en bussterminal insprängd i berget. Kostnad för Nya Slussen enligt senaste uppdateringen: 21 miljarder kronor.
Guld som glimmar i solen är fint, att gå in i grottan och kliva på bussen blir mysigt. Ingen stockholmare kommer dock någonsin att se den avancerade avloppstunneln mellan Bromma och Henriksdal som uppmärksammas av Peter Wennblad på SvD:s ledarsida (12/2). Kostnaden har stigit från drygt fem miljarder 2014 till i dagsläget 24 miljarder kronor. Varför? Jo det gamla vanliga: ”Det torde redan då [ha varit] helt uppenbart ... att detta ej var möjligt”, skrev konsulten Per Ling-Vannerus i en utvärdering 2023.
Vad är det frågan om, undrar Handelskammaren i Stockholm. ”Att en bussterminal får kosta lika mycket som operan i Sydney är givetvis inte acceptabelt”, skriver David Stenergard i ett pressmeddelande. Handelskammaren vill se en oberoende utredning som granskar alla fördyrade infrastrukturprojekt i huvudstaden.
Näringslivet över hela landet undrar samma sak. Hur är det möjligt att Västlänken i Göteborg aldrig blir klar, samtidigt som slutnotan närmar sig 40 miljarder kronor? Klassiska skandalbyggen som tunneln genom Hallandsåsen (11 miljarder) och sjukhuset Nya Karolinska (23 miljarder) har rutschat nedför listan och kommer kanske så småningom att beskrivas som ”valuta för pengarna”?
Uppsala har naturligtvis sina motsvarigheter. Konserthuset UKK för drygt 500 miljoner kronor 2007 framstår i dag som rea på storbyggnadsmarknaden. Men hur blir det med spårvägen inklusive ”jättebron” (UNT Debatt 13/2) i det känsliga Åriket? Det är nog bara att spänna fast säkerhetsbältena.
Forsmark 3-tiden kommer inte tillbaka. Men det behöver heller inte vara som det är nu, med offentliga byggprojekt utom all kontroll. Med ryggen mot väggen inför klimat- och andra hot är detta det kommande decenniets största politiska utmaning: att ta kontroll igen!