Hoten mot skötsamma människor är för stora

Det är lätt att förstå frustrationen och irritationen i Skärholmen.


Torsdags kväll vid minnesplatsen nära Skärholmens centrum där en man i 40-årsåldern blev ihjälskjuten i en gångtunnel kvällen innan.

Torsdags kväll vid minnesplatsen nära Skärholmens centrum där en man i 40-årsåldern blev ihjälskjuten i en gångtunnel kvällen innan.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledarkrönika2024-04-12 13:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I sitt sommarprat 2017 berättade Douglas ”Dogge Doggelito” León om att när han växte upp i Alby på 1980-talet brukade det finnas vuxna som sade åt "jobbiga ungar". Att det i ”det gamla Sverige” alltid fanns ”nån svensk farsa som blev så där härligt arg” och röt ifrån. "Sånt hör man inte i dag, sånt ser man inte i dag", sade Dogge i radion. 

Hans observation sätter fingret på den utveckling som har pågått de senaste decennierna. Alla de där vuxna som håller koll i det offentliga rummet, som sätter gränser, märks inte längre på samma sätt som tidigare. Övervakningskameror har fått ersätta den mellanmänskliga sociala och uppfostrande övervakningen. Folk vågar inte ingripa, inte heller vittna. Hoten mot skötsamma invånare är helt enkelt för stora. 

Veckans scener från Skärholmen i södra Stockholm, där en pappa i onsdags kväll sköts ihjäl framför sin 12-årige son efter att ha sagt till ett gäng, är lika jobbiga som bekanta. Anhöriga i chock, invånare som gråter, blommor och ljus, ministrar och andra politiker som intervjuas. Precis som vid Forumtoget i höstas, när Uppsalabor hade samlats för att lyssna på en tv-sändning om våldsvågen, står justitieminister Gunnar Strömmer (M) ännu en gång och lyssnar på upprörda och oroliga människor. 

Statsminister Ulf Kristersson försöker finna ord, som alla politiker. Men vad kan man egentligen säga när ett barn har fått ringa 112 om att pappa är ihjälskjuten? En pojke som skulle till simhallen men är i den mörkaste av mardrömmar.

I skrivande stund är ingen gripen för dådet. Vad gör det med ett samhälle när beväpnade killar, lättkränkta och utan impulskontroll, styr och ställer? Det är uppenbart att politiken inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Kriminella ungdomar har enkelt kunnat rymma från Hvb- och Sis-hem, upplockade av kompisar i bil. Först nu ska socionomutbildningen ses över, för att "anpassas till ny verklighet" (Dagens Samhälle, 25/3). 

När Järvaveckan tillsammans med Indikator opinion nyligen släppte en rapport om åtgärder mot gängkriminella visade den – vilket framkommit i fler mätningar – att förortsbor vill se hårdare tag mot kriminaliteten. Man är mer positiv till exempelvis kameraövervakning och särskilda ungdomsfängelser. I rapporten kan man också läsa att det bland boende i utsatta områden finns en "bred tilltro" till repressiva förslag som "införandet av anonyma vittnen, fördubbling av straffen för gängkriminella, och en sänkt straffmyndighetsålder". Man kunde även se att det "genomgående" tycks finnas ett "starkare stöd för repressiva åtgärder" bland förortsbor med utländsk bakgrund. 

Uppgivenheten och känslan av att politiker inte gör tillräckligt märks även i kommentarerna efter mordet i Skärholmen. "För fan, gör något åt saken!" utbrast den mördade mannens svåger i en intervju. Hans fru, syster till offret, sade irriterat till Magdalena Andersson (S) att hon som politiker inte hade gått fram till Adrianas, 12-åringen som sköts ihjäl i Botkyrka 2020, mamma efter en tv-debatt. Att politiker gärna vill synas men inte genuint bryr sig. Många upplever det så, att det som sker inte har tagits på tillräckligt stort allvar.

Det Dogge beskrev om det gamla Sverige, att "nån svensk farsa" kunde ryta till mot stökiga barn i områden som Alby, känns alltmer fjärran. Då fick pappor som sade ifrån tacksamma blickar från omgivningen. Nu vet ingen hur det kan sluta.