Den legendariske Uppsalaprofessorn Hans Rosling (avliden 2017) talade i sitt berömda Ted talk om sin nervositet inför sitt nya jobb på Karolinska Institutet, i ämnet Internationell hälsa. ”Det handlade om studenterna med de bästa betygen i hela det svenska skolsystemet. Kanske visste de redan allt om det jag skulle lära ut”, undrade han.
Naturligtvis visste de inte det, frågan var retorisk. Kunskaperna om världen var bristfälliga i hela samhället och att lyfta den nivån blev Roslings värv och arv till historien. Däremot hade han delvis lite fel om studenterna på KI. Minst en tredjedel av dem har inte behövt konkurrera med andra högpresterande om MVG:n och A:n. De har kommit in på högskoleprovet.
Snacket går i skrivande stund på Uppsalas gymnasieskolor. Om en månad kommer runt 60 000 att skriva vårens högskoleprov, lite färre skriver på hösten. Det kan betyda att halva klassen har tankarna på annat håll, med träningsprov och olika appar som sägs maximera resultatet. Både de som går andra och tredje året är engagerade då man får skriva från och med året man fyller 18.
Det är fullt rationellt för en som har en dröm om att bli läkare, veterinär, psykolog eller jurist, som söker till lärosäten som Uppsala, Lund eller Karolinska Institutet. Då krävs nämligen i stort sett bara A i slutbetyg för att komma in, en meritpoäng på uppåt 22. Kanske märks det redan på vårterminen i tvåan att det inte kommer att gå vägen? Konkurrensen på de teoretiska programmen i en stad som Uppsala är mycket stor.
Det är rationellt eftersom det krävs 1,65-1,75 på högskoleprovet för att exempelvis komma in på läkarprogrammet på Karolinska Institutet eller Uppsala universitet. Det kan tyckas högt enligt vissa, bara 19 procent skriver mer än 1,25 på provet, men i de här sammanhangen är det närmast mediokert.
Det måste finnas bakdörrar till de högre utbildningarna. Alla kan av olika skäl inte prestera som bäst när det gäller som mest. En gång i tiden bytte man program och kompletterade på komvux, men sedan många år är det högskoleprovet som gäller.
Problemen uppstår om bakdörren är stor som en ladugårdsentré. Enligt högskoleförordningen ska minst en tredjedel tas in från högskoleprovet. Konsekvensen blir ett osunt fokus på provet under det viktiga gymnasiet, på bekostnad av ämneskunskaper (som ändå inte räcker i konkurrensen). Spetsutbildningarna fylls sedan av elever som inte prövats ordentligt i studieteknik som förberedelse, men som är fena på att skriva högskoleprov.
Det motsatta problemet finns också, med glädjebetyg, vilket fått Handelshögskolan att kräva 1,25 på högskoleprovet för behörighet. Sedan finns bekymret att vissa utbildningar varken kräver betyg eller provresultat för antagning, bara behörighet, vilket periodvis varit fallet för lärarprogrammet. Det är naturligtvis inte bra för kvaliteten på utbildningen.
Hela tiden kommer nya reformer på skolområdet, senast ett nytt betygssystem som utretts och en ny läroplan. Förhoppningsvis kommer kunskapsnivån att öka. Högskoleprovet har också förändrats och gjorts bredare, så att det bättre matchar kraven på de högre utbildningarna. Men ingen har hittills föreslagit att minska kvoten från provet till förmån för betygen.
Sverige behöver sina spetsutbildningar för att locka talanger och behålla de bästa forskarna, i förlängningen också företagen och jobben. Då måste de också ha fler toppstudenter från gymnasiet. Hans Roslings KI-studenter vet kanske fortfarande inte så mycket om världen. Däremot vet de precis vad egalitär och redundant betyder.