Frågan kan låta som ingången till ett seminarium under någon grundkurs på universitetet. Trots sin abstrakta form har frågan i allra högsta grad en verklig påverkan både på de varor du köper och konsumtionskedjans åverkan på miljön. 

Konsumentens rätt att reparera är något som diskuterats under en längre tid, rörande allt från traktorer till telefoner och datorer. När produkter blir alltmer komplexa och datoriserade blir de också svårare att reparera. En del av detta är naturligt, men det finns också delar av det som är avsiktligt. I vissa fall har reservdelar och specialverktyg skyddats genom patent. I andra har manualer upphovsrättskyddats medan mjukvaruspärrar och "terms of service"-avtal använts för att skapa monopol på reparationer. 

Anledningarna till detta varierar med allt från att producenter ser sina garantier som det bästa sättet att hålla varorna enligt specifikation till att skydda dem från juridiskt ansvar för brister. I andra fall handlar det helt enkelt om att reparationer och underhåll är en stabil källa till inkomst. Tillvägagångssätten har dock mött ett ökat motstånd.

Den genomsnittlige EU-medborgaren genererar i dag åtta kilo elektronikavfall per år, enligt Eurostat. Gömt i detta är också ett betydande svinn på värdefulla material, såsom ädelmetaller, som är svåra att återvinna men är avgörande för produktion av avancerad teknik. Det finns således både ekonomiska och miljömässiga vinster att göra.

Inom EU introducerades häromåret både lagstiftning och direktiv om vad som kallas ecodesign. Dessa innebär bland annat krav på att tillverkare av vissa vitvaror behöver säkra tillgången på reservdelar under en 10-årsperiod. Idéer och utredningar om en bredare lagstiftning för att säkra konsumenters rätt att reparera sina produkter ligger också på kommissionens bord men när detta skrivs saknas ännu skarpa lagförslag.

Att lagstifta i frågan är samtidigt inte helt enkelt. För att exempelvis kretskort ska tåla upprepade reparationer behövs i regel mer och fler avancerade material som i sig tar mer råvaror i anspråk. Detta skulle i sin tur kunna generera mer svinn om det saknas ekonomiska incitament att reparera, såsom en fungerande andrahandsmarknad. På andra hållet kan lagstiftningen också förvärra monopolen genom att enbart tvinga producenter att tillhandahålla reservdelar, utan att öppna upp för konkurrens om delar och reparationer. 

Det har således blivit allt tydligare att rätten att reparera behöver stärkas, men att lagstifta kring det är allt annat än trivialt.