“Vill man förhindra dödlighet och en negativ utveckling för ungdomarna så ska man ju rikta insatserna mot riskgrupperna och inte mot hela gruppen av ungdomar. Så tänker jag”, sa Björn Johnson, statsvetare och professor i socialt arbete, på seminariet “Narkotikapolitik: vad kan Sverige lära av Norge?” som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) stod värd för (23/4). Bakgrunden är den rusreformen i Norge, där man efter en statlig utredning lagt fram ett förslag om att avkriminalisera bruk och visst innehav av narkotika.
Som Björn Johnson är inne på måste man ha klart för sig vad målet med narkotikapolitiken är. Ett mål skulle kunna vara att man vill sända rätt signaler till unga. Det har man kanske lyckats med i Sverige, där relativt få har testat narkotika. Dessvärre finns inget samband mellan hur många som testar och hur många som dör till följd av narkotikabruk.
Därför står nolltolerans mot narkotikaanvändning och nolltolerans mot narkotikadödlighet till viss del i kontrast till varandra. Regeringen tagit ställning: sedan i mars i år har man en nollvision mot narkotikarelaterad dödlighet.
Och det finns mycket man kan göra för att nå dit som inte handlar om avkriminalisering. Ett problem är att kunskapsläget är undermåligt. “Vi vet inte hur många som är missbrukare i Sverige, och då blir det väldigt svårt att veta hur man ska anpassa sjukvården”, sa Johan Hultberg, moderat ledamot i riksdagens socialutskott i SNS. En annan relaterad del är att man kan och bör utöka beroendevården och se hur den kan nå dem som det är svårast att nå ut till.
Men framför allt är det hög tid att utreda narkotikapolitiken. Folkhälsomyndigheten efterfrågar en sådan utredning, och riksdagen likaså. Partierna i socialutskottet är överens om att man bör tillsätta en utredning, och har varit det i över ett år.
Men här sätter sig regeringen på tvären. För även om man har en nollvision mot narkotikadödligheten verkar man inte se, eller inte vilja se, behovet av att utreda narkotikapolitiken i sin helhet, inklusive de kriminalpolitiska frågorna. Är man allvarlig med att man vill verka för att minska narkotikadödligheten så måste man veta vilka verktyg som bäst uppnår det. Det är, som Björn Johnson säger i seminariet, märkligt att man försöker åtskilja de kriminalpolitiska frågorna från resten av narkotikapolitiken, “eftersom forskningen visat att polisen och rättsväsende sväljer en stor del av resurserna för narkotikapolitiken”.
Dessutom är politik alltid ett samspel mellan olika delar av samhället. De kriminalpolitiska aspekterna påverkar de vårdpolitiska och vice versa. Menar regeringen allvar med nollvisionen mot narkotikarelaterade dödsfall är det därför hög tid att utreda frågan. I sin helhet.