Redan för drygt tio år sedan noterade forskarna en skarp avvikelse. Det som hände efter andra världskriget – och som upprepades under 1960-, 80- och 2000-talet – vägrade plötsligt att infinna sig, trots att finanskrisen var över och alla kurvor pekade uppåt sedan ett tag. Kvinnorna återgick inte till att föda barn som de brukade. Varför vet man fortfarande inte riktigt.
I stället har födelsetalen fortsatt att sjunka till historiskt låga nivåer, de lägsta sedan 1700-talet. Den vanligaste förklaringen till detta är bristande framtidstro. Vilket verkar logiskt då det sannerligen fanns en tro på en ljusare framtid efter kriget, under rekordåren, när kalla kriget tinade upp och vid starten av det nya millenniet. Och vid sidan av högkonjunkturen har vi det senaste decenniet brottats med stigande oro för klimatet, pandemier och krig. Det är en rimlig förklaring men man vet alltså inte säkert.
Demografen Gunnar Andersson vid Stockholms universitet ser också ett samband mellan Lehmann Brothers-konkursen 2008, starten av finanskrisen, och introduktionen av smarta telefoner. ”Människor nås i dag av information om terrorism, krig, brottslighet, klimatkatastrofer, polarisering, vilket påverkar tron på framtiden”, säger han (SVT 4/12), och tillägger att bilderna i sociala medier gjort tröskeln högre till familjebildande. ”Man tror kanske att man kan få en partner som är bättre”.
En annan demograf, Caroline Uggla, docent på Södertörns högskola, pekar på de stigande kraven som förälder. ”Det är intensivt och föräldrar är väldigt pålästa”, säger hon (Aftonbladet 21/8). Hon talar om det perfekta hemmet, fritidsaktiviteterna och familjelivet som ett livsstilsprojekt med hemmagjorda puréer. ”Hur ska detta gå ihop om man också yrkesarbetar?”, undrar hon.
Tilläggas kan att inflationen, matpriserna och bostadsbristen även fått många barnsugna att tveka. Livsstilsprojekt eller ej, det går inte ihop. Man har inte råd att försörja flera.
Slutligen kommer den striktare migrationspolitiken att göra att det för överskådlig tid inte går att söka kompensation från invandringen. Sveriges befolkning ökade med en miljon på 2010-talet. Det första halvåret 2024 var ökningen 1 600 personer.
Region Uppsala intog sistaplatsen i landet 2022 då det föddes 1,39 barn per kvinna i länet. Någon uppgång är inte i sikte och den tidigare så starka befolkningsökningen har mattats av. Osäkerheten ställer stora krav på stadsplaneringen i framför allt centralorten Uppsala. För tio år sedan tänkte man sig en storstad med 350 000 invånare år 2050. I årets kommunprognos har den siffran krympt till 318 000 (21/5).
Fyrspårsavtalet med staten kom till 2017 när det mesta (utom barnafödandet) pekade uppåt. I år sattes spaden i jorden för spårvägen. De flesta av de planerade bostäderna har inte påbörjats ännu, men allt hänger ju ihop, infrastrukturen och de nya områdena. Frågan blir, om den här utvecklingen fortsätter, om det kommer att skramla halvtomma spårvagnar över den dyrbara bron i Ultuna på 2040-talet, på väg mot skogen i Bergsbrunna?
Nu går det inte planera efter nuläget. Som jag skrivit tidigare här på ledarsidan är ledtiderna så långa att de löper över rader av kriser, uppgångar och nedgångar. Frågan om varför man fortsätter blir närmast filosofisk. Varför inte? Man kan välja om man vill skaffa barn men inte om man ska göra översiktsplaner eller upphandla kollektivtrafiksystem. Men det skulle inte skada för det senare om det förra började röra sig mot normalnivåer. Lite stimulanser och nytänkande skulle heller inte skada. Ligger barnbidraget verkligen kvar på 1 250 kronor i månaden efter allt som hänt?