Elever lär sig väldigt lite när de sitter och tittar i sin mobiltelefon under lektioner.
Vi minns inte längre innehåll, bara var vi hittat det. Hjärnan har fysiskt stöpts om på kort tid. Det kommer att innebära en kunskapskris, sa bibliotekarien och hänvisade till forskning.
Det var över tio år sedan, på en introduktion för nyblivna studenter till universitetsbiblioteket. Men den isande känslan som uppstod då är lätt att återskapa. Kanske är tragedin nu ett faktum.
I våras sa OECD, som genomför mätningen Pisa, att den svenska skolans dramatiska fall i kunskaper beror på elevernas skärmanvändning. Mobiler står för ett större tapp i svenska högstadieelevers resultat mellan åren 2018 och 2022 än coronapandemin. Det är alltså värre för ens utveckling att använda mobilen mycket varje dag än att inte vara i skolan.
Det bekräftade vad många lärare, men också arbetsgivare, försökt formulera sig kring: Ungas inlärning, koncentrationsförmåga, uthållighet och kreativitet har försämrats. Deras fokus är konstant fragmenterat.
Redan 2008 kunde forskare från UC Irvine i Kalifornien och tyska Humboldtuniversitetet visa att en enskild pushnotis, exempelvis från sociala eller traditionella medier, förstör ens fokus i över 20 minuter. Och professor Mark Williams, expert på ungas hjärnor, menar att sådana distraktioner raderar de senaste 90 sekunderna av vad man lärt sig.
Ställ det bredvid de över 2000 notiser – en per elev var 18:e sekund – som en högstadieklass i Gränna fick under 30 minuter vid ett experiment, och man förstår att skolan som idé och system har en kulturell strukturreform framför sig. Den kanske började i måndags.
Då ställde sig socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens och sa att skärmarna tar för mycket tid från barn och unga. Det har han rätt i. De behöver samtal, sömn och spring i långt större mängder än de får nu. Att glömma bort tid och rum under lek, helst utan vuxnas närvaro, är också viktigt för välmåendet och den kognitiva och sociala utvecklingen.
Det är lätt att hylla politiker som nu tar tag i frågan. Det vore fel. De har länge struntat i att bry sig, eftersom produkterna de skulle förbjuda eller kringskära är medel för deras kommunikation – och därmed makt. Detsamma gäller företag, forskare och medier.
Här blir konflikten kring skärmar och digitala tjänster som tydligast. Å ena sidan är det användbar teknik, sammanflätad med vad vuxenvärlden, ja hela ekonomin, förknippar med jobb, produktivitet och vardagligt bestyr. Å andra sidan är tekniken byggd för att användas så mycket som möjligt. Vore det så enkelt som att unga, eller vuxna, bara slutade spela eller kolla på andras filmer hade det redan skett.
Mer än hälften av unga mellan 13 och 18 år vill använda mobilen mindre än vad de gör idag, enligt en undersökning av Mediemyndigheten. Gruppen tycker samtidigt att de lägger för lite tid på läxor, skolarbeten, böcker och tidningar och att det går ut över andra saker de vill göra. Det är inget unikt för unga.
Folk tror i snitt att de lägger två timmar på mobilen varje dag, men tekniska mätningar visar att de använder den i fyra och en halv timme. För ungdomar är det bortåt sex timmar. Att inte kunna styra sitt beteende, och sedan förneka det, är definitionen av ett beroende.
Det är inte orimligt att kalla skärmar för vår tids cigaretter – inte minst eftersom tidigare företrädare för techbolagen liknat den förut så lukrativa affärsmodellen för att sälja nikotin med sociala mediers intjäning. Att skärmar ses som en social nödvändighet är också en tobaksdoftande myt.
Att saluföra skärmtidsrekommendationer är som att föreslå nikotinplåster i cigaretternas tidevarv. Tekniken har grävt djupare spår i generationers beteenden än någonsin förut. Det kommer vi leva med under lång tid.