Det är en sömnig augustisöndag i Uppsala. Semesterkänslan har dröjt kvar hos många, hösten har inte markerat närvaro riktigt än. Då bildar strilar av gående och cyklande plötsligt en flod genom Stadsträdgården, bort mot Studenternas. Över 6 000 vill komma för att se Sirius spela fotboll den här eftermiddagen. Mot Kalmar?! Det är tjockt med folk och blåsvart på norra ståläktaren, som exploderar när Uppsalalaget avgör i början av andra halvlek.
Är det ett tillfälligt glädjerus? Toppfotbollen sägs ju vara genomkorrumperad på 2000-talet. Högst upp finns shejker, oligarker och Fifa-pampar – längst ned föreningsdemokratier som den svenska. De största klubbarna är globala varumärken som förser sig med handelsvaror, spelare, efter behag. Alltså borde uppstickare som Sirius vara dömda att förbli just tillfälliga uppstickare, eller?
Nej, stor och liten har alltid funnits inom fotbollen, en näringskedja där Djurgården tar över Siriuskaptenen Daniel Stensson samtidigt som Stockholmsspelare kanske uppvaktas av danska eller holländska lag. Och så vidare hela vägen upp till Manchester City och Real Madrid. Lag som Sirius får söka ersättare i Superettan. Om man är duktig på att förädla spelare får man också bra betalt och kan växa. Till en viss gräns förstås.
Sportjournalisten Simon Bank gav i våras ut en bok med den talande titeln ”Vem dödade min fotboll?” Den handlar om mutorna, miljardlönerna, korruptionen och om att mästartitlarna tilldelas dem med störst budget, vilket är liktydigt med storleken på oljemagnaternas bankkonton. ”Fotbollen får palliativ vård, snart är den död”, sade Bank i en intervju på Aftonbladet Kultur (26/5).
Dödsryckningarna har många ansikten. Manchester City går två matcher denna säsong. Dels ska man glädja ägarna i Förenade Arabemiraten med den femte raka titeln i Premier League, rekord - målsprutan Haaland från Norge är redo att leverera igen. Dels ska klubben också försöka klara de rättsliga tvisterna med ligan, totalt 115 stämningar om regelbrott. Uppfinningsrikedomen i att föra över miljarderna, med syftet att se ut som en vanlig idrottsklubb, har varit monumental.
Det är lätt att skylla allt på oligarkerna och emiraten vid Persiska viken. Kombinationen med total brist på demokrati och mänskliga rättigheter lockar till det. Men det är knappast så att den europeiska fotbollen varit ren utan oljans intåg. Inflytandet från den amerikanska proffsidrotten har funnits där, som när Malcolm Glazer tog över Manchester United för 20 år sedan, likaså med figurer som Silvio Berlusconi och Bernard Tapie.
Det finns motkrafter. Ett fotbollslag är inte som viken produkt som helst. Varumärket är långt ifrån bara de största stjärnspelarna. På ytan bestäms värdet av tv-rättigheter och av hur många i Kina och Indien som köper Haalands eller Mbappes tröja. Men långt därunder finns själva hjärtat, i exempelvis England än i dag alla de som jobbat hårt hela veckan, tar på sig halsduken och går till puben på lördagen, allt med sikte på avsparken klockan tre.
”Alla företag arbetar med sin story, från Coca-cola till det lokala klippoteket”, säger Simon Bank. Storklubbarna i Europa har myntat begreppet ”legacy fans” som något som måste bevaras som en central del av affärskonceptet.
”Jag har ett hjärta som slår”, dånar det nedför läktaren på Studan. Engagemanget och säsongskorten är inte en betydelselös rest från förr, det är en storaffär som börsen och kapitalet får svårt att utmana. I Uppsala lever fotbollen i högsta grad och nästa helg blir det fullsatt när Djurgården kommer på besök.