Härom veckan sade statsminister Magdalena Andersson att andra länder än Sverige får ta ansvar för en eventuell ukrainsk flyktingvåg, eftersom vi tog stort ansvar under flyktingkrisen 2015. Uttalandet väckte viss kritik. När om inte under ett krig i vårt närområde bör gränserna hållas öppna?
Men frågan är om statsministern inte missbedömde läget. Länder som Polen öppnar nu både sina hjärtan och hem för ukrainare. Privatpersoner hämtar upp flyende för att ge dem tak över huvudet. Det har gått så långt att landets president har fått vädja till polackerna att sluta komma med mat och andra förnödenheter. Lagren är nämligen överfulla.
Det är rörande hur även människans bästa sidor kommer fram i kriser och krig.
Eller är européers välkomnande av ukrainarna ett tecken på att man gör skillnad på flyktingar och flyktingar?
Skribenten Somar Al Naher twittrade häromdagen att hon blev nedstämd över att få höra att Ukraina "engagerar mer", för att ukrainare till skillnad mot människor från fjärran länder "ser ut som vi”. Det är så "jäkla deppigt att vi ser så på världen", skrev Al Naher.
Visst kan man bli en smula fundersam. Det är inte så att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tar första bästa flyg ner till gränsen mot Ukraina och delar ut "Sverige är fullt-flygblad", som han gjorde vid Grekland-Turkiet-gränsen så sent som för två år sedan. Då hade Turkiets president Erdogan nämligen sagt att man inte längre kommer att hindra migranter från att ta sig vidare in i EU.
Åkesson förstår troligtvis att flygblad mitt under brinnande krig inte riktigt skulle gå hem bland svenska väljare.
Samtidigt tror jag att Al Naher, tack och lov, har fel. Det har funnits många som öppnat sina hem även för ensamkommande afghaner och som välkomnat syrier. Viljan och solidariteten saknades inte. Däremot blev det svårt att lösa de praktiska frågorna om var folk skulle bo, gå i skola, kunna jobba med. Kommunalråd efter kommunalråd larmade om att det inte gick. Skulle vi klara integrationen? Rapporter om sexuella trakasserier på offentliga platser skapade också oro.
Och det är här, inte att migranter eller flyktingar liknar eller inte liknar oss, svaret nog ligger. Flyktingarna från Ukraina är framför allt kvinnor, barn och äldre. Grupperingar som till skillnad mot unga män inte förknippas med stök.
Självklart spelar geografisk närhet en mycket stor roll.
Men hade det varit en fråga om "utseende" hade engagemanget i Sverige och andra länder lyst med sin frånvaro under 2015.