Blickarna vänds mot lilla Östhammars kommun med 22 000 invånare. För en dryg vecka sedan fattade regeringen äntligen beslutet om bygget av slutförvaret för använt kärnbränsle, ett projekt på totalt 20 miljarder kronor. Det kommer ovanpå de långt gångna gruvplanerna i den sydöstra delen av kommunen. Från och med 2025 ska över en miljon ton järnmalm tas upp årligen från Dannemora gruva.
Det gick ingen nöd på Östhammarsborna före beskeden om jätteinvesteringarna heller. Kommunen har till och från lägst arbetslöshet i landet, ständigt bland de lägsta. Medianinkomsten ligger högt, strax under Uppsalas nivå. Jobben och inkomsterna kommer från stora arbetsgivare som Sandvik i Gimo och Forsmarks Kraftgrupp, men också från en blomstrande turismsektor, med Öregrund som centrum. De tusentals fritidshusägarna bidrar till inkomster inom handel, service och bygg.
Ringarna på vattnet från storbyggena kommer att nå grannkommunen Tierp. Det ligger nära till hands att peka ut Norduppland som ett ”tillväxtkluster av nationell vikt”, vilket tolv företagare och politiker gjorde på UNT Debatt (27/1). Det ligger också nära till hands att jämföra Uppland med hela Sverige, där de nordligaste delarna upplever ett uppsving med batterifabrik, grönt stål och globalt sett alltmer attraktiva naturtillgångar.
Kraven eller önskemålen från debattörerna gentemot staten är mycket modesta. Man vill se att väg 288 kompletteras med trefilig landsväg från Uppsala till Börstil utanför Östhammar, den halvannan mil långa sträcka som återstår efter Gimo. Och att järnvägen mellan Dannemora och Hargshamn rustas upp – en högst rimlig begäran då rälsen förstås måste kunna bära den värdefulla malmen.
Det handlar om sammanlagt några hundra miljoner kronor i statliga satsningar. Att jämföra med exempelvis Norrbotniabanan för 30 miljarder kronor. Ändå är investeringarna ytterst osäkra. Det som kallas infrastrukturplaner är en salig blandning mellan opportunism och lobbyverksamhet. Statens och Trafikverkets beslut är inte alltid logiska, vilket det finns åtskilliga exempel på.
Uttrycket ”hela landet ska leva” har varit gångbart i rikspolitiken länge. Men det underliggande budskapet är också att det är storstadsregionerna som lever medan resten ropar på hjälp. Och det är långt ifrån sant. Åtminstone ser det mycket olika ut i olika delar av landet. Kiruna och Gällivare kommuner har lika låg arbetslöshet som Östhammar. Även där finns en blandning av naturtillgångar, statliga satsningar (rymdindustri) och turism (fjäll och ishotell).
Lärdomen är (eller borde vara) att det räcker med en mindre knuff för att få en landsdel att blomstra, om grogrunden finns där. Staten tänker ofta tvärtom: vi fixar infrastruktur, sedan kommer jobben. Man borde tänka: där finns jobb, vi underlättar för en ännu högre tillväxt som på sikt drar med sig en hel region.
De tolv debattörerna tar också upp det blivande fyrspåret mellan Uppsala och Stockholm. ”Växla upp satsningarna i Norrland och Norduppland med Stockholm-Uppsala, och stärk hela huvudstadens funktion, genom att färdigställa fyrspåret senast 2034”, skriver man. Men fyrspåret är inte prioriterat i Trafikverkets plan fram till 2033, vilket UNT:s ledarsida tog upp 26/1. Det är ytterligare ett exempel på ett förbiseende av landsdelar som ”klarar sig bra ändå”.
Även Östhammar klarar sig som sagt utmärkt på egen hand. Men nu var det faktiskt regeringen som beslutade att djupförvaret ska byggas i Norduppland. Och järnmalm är jämte skogen Sveriges viktigaste naturtillgång, grunden till exportintäkter liksom skatteintäkter från jobben. Norduppland behöver nu minimalt med hjälp för att inte stjälpa de ljusa framtidsutsikterna.