Förra veckan hölls en tyst minut på landets byggarbetsplatser för de fem omkomna vid hissolyckan i Sundbyberg 11 december. Samma vecka dog en man 60-årsåldern vid en kranolycka på Northvolt i Skellefteå. Den svarta veckan för tryggheten på jobbet fullbordades av ett dödsfall i Örnsköldsvik där en grävmaskin gick genom isen.
Totalt har 62 personer omkommit i arbetsplatsolyckor under året. Det är det högsta antalet sedan 2008. Efter en nedgång under hela 2010-talet, som bottnade i pandemiåret 2020 med 29 dödsfall, har tre svarta år i rad med sammanlagt 159 dödsoffer kunnat noteras. Rent statistiskt skulle det kunna vara tillfälligheter, talen är i sig för låga för att slå fast några säkra samband. Men förväntningarna på 2020-talet borde vara mycket högt ställda. Varför, annat än i extrema undantagsfall, ska någon behöva dö på jobbet?
Vid ett besök på pappersbruket i Hallstavik för en del år sedan förevisades vi de enorma rännor där trästockarna kom in i fabriken, så som de alltid har gjort. Alltid har också någon trädstam hamnat på tvären och satt stopp för hela flödet. Larmet går och då framskymtar de stora skillnader mellan arbetslivet på bruket förr och nu.
Förr sprang männen fram och tillbaka på stockarna för att med hjälp av en hake försöka hålla dem isär. Det krävde en enorm skicklighet men var naturligtvis ett livsfarligt jobb med tanke på krafterna som var i rörelse.
Den moderna övervakningen av rännan är just övervakning på skärm och hjälp av lyftkranar när något går snett. Det har sina risker med stillasittande också, men det kan avhjälpas med rotering och förebyggande arbete. I vilket fall sitter inte ett antal anhöriga och väntar, oroar sig för att deras nära ska skadas just den dagen på jobbet. Detsamma gäller tidigare livsfarliga arbeten i gruvan eller i skogen. Huvuddelen av jobbet sköts med joystick i en bekväm hytt.
Hur kommer det då sig att delar av yrkeslivet tycks gå i motsatt riktning? Det är ingen tillfällighet att det var fackförbundet Byggnads som anordnade minnesstunden, förutom att de omkomna fanns i en bygghiss. Byggarbetsplatser på 2000-talet har präglats av usel kontroll, trots id-nummer och personalliggare. Med alla underentreprenörer är det svårt att få grepp ens om vilka som befinner sig på en arbetsplats vid en viss tidpunkt.
Det är talande att informationen om hissolyckan dröjt. Till viss del kan det handla om svårigheten att underrätta anhöriga, men det finns också uppgifter om saknade anställningskontrakt, förfalskade id-kort för att papperslösa ska kunna jobba samt brottsmisstankar mot ledningen för en av de aktuella underentreprenörerna (Expressen 16/12).
Förändringarna kan spåras till EU-utvidgningen för snart 20 år sedan då östeuropeiska byggnadsarbetare svämmade in i landet. När alliansregeringen genomförde sin historiskt generösa arbetskraftsinvandring 2008 var det i princip fritt fram för handel med tillstånd och ligor baserade i central-Asien, som den forna Sovjetrepubliken Uzbekistan. Varje försök att strama åt kontrollen har kunnat kringgås med nya fantasifulla upplägg.
Det ska gå snabbt när man bygger hus, varje försening kostar miljoner. Därför är det upplagt för stora risker och döda i en hiss som ingen saknar, i alla fall inte i välmående svenska bostadsområden. Liberalerna har arbetsmarknadsdepartementet och biträdande minister Paulina Brandberg har inlett arbetet med att försöka förbättra inspektionerna.
Hon behöver ta ett helhetsgrepp om en hel bransch, en senkommen revansch för den slappa hanteringen 2008. Ingen ska faktiskt behöva dö på jobbet.