Hundratals idealistiska ungdomar från hela världen, som ville kämpa för flyktingars rättigheter, hade samlats på ett läger i Sverige. Plötsligt uppstod det en infekterad konflikt på lägret. Barbröstade unga män anklagades för att utöva "strukturellt våld". Eftersom kvinnor inte kan ta av sig tröjan utan att bli sexualiserade ska inte heller män få göra det, löd resonemanget.
Händelsen, som är tio år gammal, återberättas i P3:s podd Dystopia om identitetspolitik (1/4). Programledarna frågar sig om konflikten om barbröstade män inte tog fokus från viktigare frågor, som flyktingars lidande.
Det är en relevant fråga. Personligen undrar jag även varför det i stället inte bedrevs en kamp för att avsexualisera kvinnor, som när "bröstaktivister" tidigare har protesterat mot att en del simhallar inte låter kvinnor bada barbröstat. Att protestera mot olika regler för kvinnor och män är rätt och riktigt. Men hur skulle sexualiseringen av kvinnor bekämpas av att stoppa alla barbröstade? Eller av att kalla naken hud för "strukturellt våld"?
I Dystopia tas det upp att identitetspolitiken kan vara exkluderande, splittrande och skapa polarisering mer än att få oss att lösa politiska problem gemensamt. Å andra sidan har man genom historien ibland behövt betona identiteter som har med kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet och etnicitet att göra - för att synliggöra förtryck.
Men det är fullt möjligt att synliggöra orättvisor och förtryckande strukturer, utan att samtidigt kräva att politiken och samhället ska dela upp oss i identitetskategorier och behandla oss därefter.
Ta exempelvis etnisk kvotering. Syftet kan vara att öka mångfalden på högskolor och universitet. Men vilken klassmässig mångfald blir det om alla - oavsett etnisk bakgrund - kommer från medelklassen? Det syns inte alltid vad vi har för bagage genom en snabb blick på vårt yttre. Politisk gemenskap och representation följer sällan egenskaper som pigment eller kön.
I samhällsdebatten, och även i P3-programmet, kopplas identitetspolitiken ihop med vänstern som politisk rörelse. Kopplingen är inte tagen ur luften, men man ska inte glömma att identitetspolitiker finns över hela det politiska fältet. Och att många tongivande kritiker kommer från vänstern.
En av dem som tidigt kritiserade identitetspolitiken är Kenan Malik, brittisk författare och född i Indien. Han växte upp i Manchester och var engagerad i den antirasistiska vänstern. Enligt honom gick antirasister, under 1980-talet, från att kräva lika rättigheter till att kräva särskilda "minoritetsrättigheter". Lokalpolitiker vände sig allt oftare till religiösa ledare, och medborgarna började organisera sig utifrån religiös eller etnisk bakgrund. Samma mönster har man kunnat se i andra länder. Numera ser vi också en våg av nationalistisk identitetspolitik från ett högerpopulistiskt håll, som försöker locka missnöjda arbetarklassväljare.
I programmet intervjuas bland andra Sheri Berman, professor i statsvetenskap vid Columbia University, som ser en öppen och inkluderande nationalism som en lösning på situationen. Demokratin och välfärden organiseras trots allt inom stater. Liknande tankegångar har bland andra Gina Gustavsson på Uppsala universitet lyft fram. Tanken är att främja en samhällsgemenskap som kan inkludera alla medborgare, oavsett etnisk eller religiös bakgrund.
Utan tvekan behöver den negativa spiralen, med ökad splittring, brytas. Att betona mänsklig gemenskap är ingen dum utgångspunkt.