I tidningen kan man läsa att föreläsaren Barakat Ghebrehawariat ger råd om hur man ska prata om rasism (UNT, 25/3). Han uppmanar till att man inte ska "döda samtalet" genom att säga ”jag ser inte färg”, och att man bör ha ett rakt språkbruk och exempelvis säga ”År 2030 vill vi att minst 20 procent av våra chefspositioner ska innehas av svarta kvinnor”.
Som om kvotering vore helt odramatiskt, och som om färgblindhet vore av ondo.
I samma anda hävdade häromdagen tre fackförbundsordföranden – från DIK – "facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor", Kommunal samt Vårdförbundet – att "Vi måste räkna hudfärg för att stoppa rasismen" (Expressen, 21/3). Idén om "jämlikhetsdata", statistik över etnicitet och hudfärg, är inte ny. Vänsterpartiet fattade redan 2018 kongressbeslut om att Statistiska centralbyrån ska samla in och redovisa statistik över bland annat etnisk tillhörighet. Enligt förespråkarna skulle det inte finnas något bättre sätt att synliggöra och bekämpa rasism.
Och vem är emot jämlikhet och antirasism?
I en radiodebatt förklarade författaren Qaisar Mahmood att det finns bättre metoder för att spåra rasism än att föra in människor i rasistiska variabler (Studio Ett, 21/3). "Det här gör mer skada än nytta", varnade han.
Anna Troberg, ordförande för fackförbundet DIK som alltså vill föra statistik över hudfärg, svarade med att man ska "titta på hur man gör i andra länder". Det kan vi för all del göra.
I flera länder, däribland USA och Sydafrika, har befolkningarna länge delats in i kategorier som ras och etnicitet. Men skulle rasismen per definition vara mindre utbredd i dessa länder, än i "färgblinda" Sverige? Bekämpas rasism genom att ständigt kategorisera människor utifrån hudfärg?
Tillåt mig tveka.
I USA toppade boken "Vit skörhet" av mångfaldskonsulten Robin DiAngelo boklistorna under Black lives matter-protesterna. "Den här boken är tydligt rotad i identitetspolitik", understryker författaren och hon beklagar sig över individualism och meritokrati, över "färgblindhet". Hon använder flitigt begrepp som "vita själar", "vitt samförstånd", "vita kvinnors tårar" och så vidare.
Inte nog med att dessa idéer resulterar i att folk delas upp i kvoter, för särbehandling, de befäster också rasistiska idéer om att hudfärg förklarar våra inre egenskaper.
Sunkigt rastänkande är förstås inte intentionen hos fackförbunden som kräver "jämlikhetsdata" – men de bör ha klart för sig vad de öppnar dörren för.