För någon promille av befolkningen finns inga gränser. Med modersmjölken (oftast) och senare inom utbildningssystemet får de lära sig att det de säger är det som gäller. Med dubbla examina och något år på ett amerikanskt elituniversitet står de kanske som 30-åringar med ”McKinsey” eller ”Boston Consulting” på namnbrickan och berättar för Volvo eller Region Stockholm hur de ska klara hållbarhetsmålen.
Det finns sprickor även i den yttersta elitfasaden. Dokumentären Framtidens elit (SVT Play) följer under sju år fem ungdomar som antagits till superuniversitetet S:t Gallen i Schweiz. Där finns tvekan om ytliga kunskaper, om 70-timmarsveckor och brist på socialt liv, men också en grundläggande självklarhet i det att världen har dukat upp för dem och att de kommer att lösa uppgifterna.
För oss andra hopar sig frågetecknen så snart vi kommer ut i arbetslivet. Kan jag över huvud taget åstadkomma någonting till nytta för någon annan? Att ha pluggat till den eller den tentan och slunkit igenom tycks ju fullständigt irrelevant för det jag förväntas göra här.
Tio eller femton år senare har man ändå gjort sitt bästa, lärt sig hur organisationen fungerar och ställt upp i vått och torrt. Kanske står man där med en power point och talar om för andra att ”det är hit vi siktar nästa år”. Då kommer de verkliga tvivlen. ”Jag känner mig som en bluff” är en typisk bekännelse. En lättsammare variant är ”jag har nått min inkompetensnivå, he he”.
Knappt någon tar dock konsekvenserna av dessa känslor, även om de skulle visa sig vara djupa och beständiga. Det är inte så lätt, förstås, med lån som ska betalas och så vidare. Men de som hoppar av är så få att det leder till tidningsartiklar – ”hen lämnade ekorrhjulet för ett liv i skogen” – och då misstänker man att det kanske var något annat som låg bakom.
Därför kan jag inte släppa intervjun med Lasse Forsgren (Dagens Samhälle 28/3). Han är bilhandlaren från Abborrträsk, ”en omtyckt lokal profil”, som för tre år sedan tillfrågades av Socialdemokraterna om han kunde tänka sig att bli kommunstyrelsens ordförande i Arvidsjaur. Han accepterade trots total brist på politisk erfarenhet, ”för spännande för att säga nej”.
Mitt i mandatperioden lämnar Forsgren sitt uppdrag. Utmanövrerad? Någon kvittoskandal? Locktoner från näringslivet? Inte alls. ”Det är mer komplext än man tror”, säger han om att leda kommunen. Han trodde att han skulle lära sig men ”tycker inte riktigt att han gjort det” efter tre år. Han känner att han inte räcker till och inte kan hjälpa alla som han skulle vilja. Det har ”tagit energi”. Man ska nog ”vara lite mer hårdhudad”, funderar han.
Uppdraget är viktigt, tycker han, ”vi ansvarar ju för kommuninvånarnas pengar”. Lasse Forsgren tar därför ett steg tillbaka och ger någon annan chansen att bli varm i kläderna inför valet. Vad 55-åringen ska göra i stället vet han ännu inte.
Hans resonemang håller ihop och är egentligen det mest naturliga i världen. Ändå går det tusen missnöjda tjänstemän på varje Lasse Forsgren i Sverige. Varför?
Bekvämlighet, anställningstrygghet, pengar och inte minst rädsla. Skälen för att stanna kvar är många. Ändå blir frågan: Vill jag stanna kvar på jobbet i 20 år till utan att ha hjälpt en enda kund/elev/patient/socialt utsatt på traven? Till och med gjort jobbet svårare för dem som sliter i frontlinjen?
”Det är inte värt det. Jag vill ha ett vanligt jobb och ett vanligt liv”, blev slutsatsen för en av killarna på S:t Gallen-universitetet. Han och Lasse Forsgren kan slå sig ihop och föreläsa på en och annan kommundag och regionträff, kanske väcka en tanke eller två.