Eva Forslund: Här bör även liberaler förespråka tullar

Många drog en lättnadens suck. Att Preem förra veckan drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut Preemraff i Lysekil var inte bara en seger för klimatet, utan även för dem som hoppas och tror på liberala lösningar på klimatkrisen. Att den typen av fossil investering inte anses vara lönsam är ett första tecken på att vi faktiskt är i stånd att skapa ett system där det som är skadligt för klimatet blir så pass kostsamt att det inte ens förverkligas.

Men än är vi inte där. Det allra bästa vore om man globalt kunde sätta ett pris på koldioxid, till exempel genom en koldioxidskatt. Om den som förstör klimatet får betala för det, skapas starka incitament för människor, företag och länder att förändra sitt beteende och utveckla tekniken. Då blir det mer lönsamt att göra rätt och svårare att göra fel.

Just detta är ju Sverige ett exempel på. 1991 införde Sverige, som ett av de första länderna i världen, en skatt på koldioxid. Nu föreslår Liberalerna (DI debatt 28/9) att man på sikt även bör införa negativ koldioxidskatt, alltså att den som samlar in koldioxid från atmosfären ska få betalt för det. Det vore bra för klimatet, men teknologin är ännu inte här.

Vad värre är – den koldioxidskatt vi redan har är bristfällig på ett mer omfattande sätt. Den är så fylld med undantag att den på många sätt förfelar sitt syfte. Flera branscher är undantagna och skatten slår ojämnt. Sveriges industri samt flygbolag och rederier stod 2015 för nästan hälften av Sveriges koldioxidutsläpp, men endast sju procent av den inbetalda koldioxidskatten.

Man drar lätt slutsatsen att skatten är ett misslyckande. Det är den inte. Där den tillämpas, fungerar den också. Hushållens utsläpp från transporter och uppvärmning omfattas av den och har minskat, medan sektorer med låg eller ingen koldioxidskatt ökar sina utsläpp.

Lösningen förefaller enkel: ta bort undantagen. Varför sker inte det? Svaret är att undantagen gjorts på goda grunder: risken för koldioxidläckage, att minskade utsläpp här leder till mer utsläpp någon annanstans. Om man till exempel beskattar jordbruket och tillverkningsindustrin alltför högt i Sverige, bedöms risken som hög att fler företag kommer att förlägga sin verksamhet i länder med än sämre klimatskydd. Och hur mycket man än ogillar utsläpp i Sverige, är de flesta överens om att det är bättre ifall de sker här, med relativt hårda regleringar, än i länder som helt saknar klimatambitioner.  

Alltså – avsaknaden av en global koldioxidskatt ersätts med nationella sådana. Den nationella skatten missar sitt mål, eftersom man inför risken för koldioxidläckage undantar viktiga branscher. Problemet kvarstår: de som idag bidrar till de största klimatförändringarna betala inte för den skada de åsamkar andra.

Det finns emellertid vägar framåt. I EU-kommissionens förslag på “Den gröna given” från december förra året lyfts klimattullar. Genom att hitta strategier för att beskatta och bestraffa även det koldioxidutsläpp som sker utomlands, kan man ta bort undantagen och reducera risken för läckage.

Liberal klimatpolitik måste innebära ett klimatpolitiskt system där det kostar så mycket att förstöra klimatet att man låter bli. Man ska inte underskatta vare sig företags eller människors förmåga att anpassa sig efter ett sådant system, men det måste vara förutsägbart och rättvist. Det rådande klimatpolitiska systemet, med dess undantag och risk för läckage, är varken eller. Flera länder behöver på allvar, till exempel via EU, visa att klimatsmart beteende ska löna sig. Därför måste även frihandelsvänner inse att klimattullar är vägen framåt.