Nyligen skrotades planerna på att satsa flera miljoner på en tv-studio i stadshuset i Uppsala. Kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) förklarade beslutet att backa med att "det kändes inte bra i magen" (UNT, 27/2). Magkänslan kan ibland förstås leda rätt. Men för att gång på gång inte landa fel med satsningarna på kommunikation behöver beslutsfattare tänka på följande två aspekter:
- Hantera skattemedel, som invånarna har slitit hårt för, med största respekt.
- Aktörer inom offentlig sektor har i uppgift att sakligt informera och kommunicera – inte att stärka "varumärket" eller bedriva politisk opinionsbildning.
När det gäller den första punkten uttryckte Centerpartiets Ehsan Nasari det bra om den digitala studion som Uppsalas rödgröna styre alltså först gav grönt ljus till: "Att lägga 15 miljoner på en tv-studio när vi har så stora behov inom övrig verksamhet är ett skatteslöseri." Partier i opposition – under förra mandatperioden även Vänsterpartiet – har vid upprepade tillfällen också ifrågasatt att antalet kommunanställda kommunikatörer har blivit så många.
Men minst lika viktig är den andra aspekten, om vad man ska göra – och inte ska göra.
Regeringen gav för drygt ett halvår sedan Statskontoret i uppdrag att utreda kommunikationsverksamheten på myndigheter och kommuner. Kartläggningen är klar och presenterades i veckan. I rapporten, som delvis bygger på fallstudier, konstateras det bland annat att "Flera kommuner har gått utanför sina befogenheter när de har beslutat om opinionsbildning", och att det finns kommuner som har gått "utanför sina befogenheter när de tagit initiativ till påverkande informations- eller kommunikationsinsatser".
Ett antal kommuner har tagit olika initiativ till att bilda opinion i frågor, varpå förvaltningsdomstolar har gett dem bakläxa eftersom det har stridit mot kommunallagen.
Som exempel nämns Uddevalla kommun, vars kommunstyrelse beslutat att kommunen ska "arbeta för att påverka beslutsfattare och informationsinsatser riktade till allmänheten om negativa effekter till följd av att etablera vindkraft". Man nämner även ett beslut från Linköping om att vara "en vargfri kommun". Att politiska partier driver en tydlig hållning i olika samhällsfrågor är en självklarhet. Men den uppgiften är just de politiska partiernas – inte en kommuners eller myndigheters.
Ett välkommet konstaterande i den aktuella kartläggningen är att svenska myndigheter "i stort" håller sig inom ramarna i arbetet med "påverkande information och kommunikation". Det finns en medvetenhet om kraven på saklighet och opartiskhet.
En medvetenhet om gränser och ramar borde vara en självklarhet även för landets kommuner.
I Uppsala och i andra städer har journalister larmat om problemet med kommunanställda kommunikatörer som försvårar journalistisk granskning av kommunen. Jakten på skapandet av en "attraktiv bild", ett starkare "varumärke", är sådant som kommunen inte ska ägna sig åt. Marknadsföring och pr är någonting annat än saklig och ”torr” – för invånarna angelägen – kommunikation.
När man väl har tydliggjort vilka uppgifter som ska strykas i stadshuset kan det bli enklare att även hantera skattemedel med respekt.
Att satsa flera miljoner på en kommunal tv-studio var visst inte så nödvändigt som det först hette att det var. Så har den kraftiga ökningen av antalet kommunikatörer på senare år – nu nära 100 anställda på kommunikationsstaben – varit det?
Erik Pellings magkänsla å sido.