Först och främst ska vi vara glada att det finns livsmedelsinspektörer. De sveper in på krogen eller mataffären och slår ner på allt snusk, hanteringen av maten och städningen. De kompletteras av granskande journalister som rapporterar om anmärkningarna. Det blir målande beskrivningar, helst ska det som tillhör köket blandas med det som tillhör toaletten - om ni förstår vad jag menar. Läsaren ska reagera med avsmak. Dit vill jag aldrig mera gå!
Kan det bli för målande ibland? Hamburgerkedjan Max hävdar i alla fall att Aftonbladets granskning 200 sekunder (18/2) var överdriven och orättvis. Man har anmält tidningen till Medieombudsmannen och öppnar nu dessutom upp sina kök för kunderna, för att visa hur rent det är. ”Bilden som förmedlats är långt, långt, långt från verkligheten” säger vd Richard Bergfors till Omni.
En liten familjerestaurang som fått rubriker om ”ingrodd smuts, mögel och råttbajs” förmedlade till kundkretsen måste slå igen bums. Inte heller den stora hamburgerkedjan har något bra försvar mot sammanlagt 65 olika anmärkningar. Just där, just då när inspektören kom, hälldes vätskan från milkshakemaskinen i en skurhink och sedan tillbaka igen. Så ska det inte gå till.
Men hamburgare är så mycket mer än restauranger. Det är amerikansk imperialism till att börja med, grällt och onyttigt. Det faktum att de erbjuder ungdomar sitt första jobb är inte heller förmildrande. Dessa ”utnyttjas” på olika sätt, brukar det heta. Det finns många som har ett horn i sidan till köttet mellan bröden. Mer till den andra kedjan som börjar på M än till Max, men ändå.
Richard Bergfors har till och med haft fräckheten att öppet stödja Fredrik Reinfeldt i valet mot Stefan Löfven 2014. Det har inte glömts av Aftonbladets ledarsida där skribenten Kalle Sundin efter granskningen av snusket utbrister: ”Nu vet vi sanningen om borgerliga hamburgare” (22/2).
Sundin har en poäng när han lyfter fram ett ”sekretessavtal” som anställda på Max fått skriva på, om ”företagets eller dess kunders förhållanden”, gällande även efter anställningen. Något sådant skulle aldrig hålla rättsligt med kan uppfylla syftet ändå då det får de anställda att tänka sig för.
Skribenten drömmer sig tillbaka till Clocks statliga hamburgare som försvann 1991, ”de sägs att de var goda”. Två frågor: Var vi ungdomar som jobbade på Clock på 1980-talet hundraprocentiga med hygienrutinerna? Nej! Hade den lilla restaurangen som fått anmärkningar uppmärksammats på samma sätt som en burgarjätte? Nej, definitivt inte, om det inte varit väldigt illa. Då hade den fått stänga i tysthet.