Ett av de stora orosmomenten med coronaepidemin i Sverige är att den sammanfaller med vårdkrisen. Rapporteringen om kaoset på landets akutmottagningar nådde en topp i januari, särskilt på storsjukhusen i Stockholm och Uppsala. Det största problemet är och har varit bristen på vårdplatser, vilket i sin tur främst beror på sjuksköterskebrist.
Många har känt sig manade att analysera coronakrisen utifrån den vårdkris som redan finns. Vad händer om det kommer ytterligare x antal tusen smittade patienter på kort tid? Hur kan Sverige ha gjort sig så sårbart i en krissituation? Att Stockholms län är beredda att fördubbla sina intensivvårdsplatser från 90 till 180 (DN 17/3) verkar vara en droppe i havet. Hur kan de vara så lugna på Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten?
Så särskilt lugna är nu inte myndigheterna inför detta okända virus. Det blir inte alltid som man tänkt sig och gårdagens ståndpunkter kan behövas kastas överbord. Expert, politiker eller vanlig tyckare, tvärsäkerhet är något man kan få äta upp. Men det man hittills lärt sig, att Covid -19 ger milda symtom för alla friska och inte fullt så gamla, ger i alla fall anledning till viss förtröstan.
Det blir alltmer uppenbart att det är de äldre som måste isoleras. Om detta lyckas skulle aldrig intensivvårdsplatserna behöva tas i bruk. Det kommer inte att lyckas, åtminstone inte fullt ut.
Många 80-åringar är mycket pigga och aktiva, och kan ha över tio år kvar innan de ens behöver hemtjänst. Men de är ändå en riskgrupp, och om de lever på som vanligt riskerar vården att kapsejsa. En 85-90-åring kanske tycker att hen levt ett långt och rikt liv, och inte behöver bry sig om någon smitta. Budskapet till dem är att det inte bara gäller deras egen hälsa, utan att de kan ta upp en plats vid en respirator i flera veckor.
Vården mobiliserar redan, med tält utanför sjukhusen där patienterna kan separeras. Operationer som inte är brådskande ställs in. Krisen är uppfinningsrikedomens moder. Det viktiga är som sagt att hålla majoriteten av coronapatienterna borta från sjukhusen. Släktingar och grannar måste mobilisera, inte bara med mat utan också med allmän tillsyn.
Socialminister Lena Hallengren (S) fick en uppfordrande fråga i SVT i måndags: ”Vad gör ni för de äldre”? Det hade hon uppenbarligen inte tänkt på, upptagen som hon är med alla andra krishärdar. ”Eh, det är väl allas vårt ansvar”, sa hon prövande. Just det, det är faktiskt allas ansvar. Som så mycket annat i denna kris, att bete sig som folk, att inte hamstra och inte belasta vården.