För några veckor sedan skrev jag på ledarsidan (3/2) om byråkratin som dödar alla initiativ, om att Sverige (och EU) håller på att reglera ihjäl sig och tappa i konkurrenskraft mot resten av världen. Det är helt enkelt för svårt, för dyrt och tar alldeles för lång tid att exempelvis bygga ny infrastruktur. Företag som vill investera, växa och utvecklas kan få vänta förgäves.
Den självklara invändningen mot det resonemanget är att trögheten också är bra, att det blir demokratiskt förankrade beslut och att konsekvenserna för miljön blir grundligt utredda. Det är sant, men samtidigt skapas ett system som är en dröm för den som vill fördröja och förhala. Ett parti, en organisation, en förening eller till och med en privatperson har en tacksam uppgift då bevisbördan alltid ligger hos den som vill göra något, bygga nytt eller förändra.
Två stora nationella projekt som följt med i den svenska debatten under decennier vid det här laget är utbyggnaden av järnvägen och elproduktionen. Politiska majoriteter kommer och går, parlamentariska överenskommelser ingås och rivs upp. Men någon höghastighetsjärnväg har inte sett dagens ljus, inte heller har det fattats beslut om nya kärnkraftsreaktorer. Skeptikerna har i båda fallen ett bastant övertag.
På det lokala planet kan det verka som att spårvägen äntligen är på gång i Uppsalas södra delar. Beslutet är fattat i demokratisk ordning, spadtaget är gjort och det har inte undgått någon Uppsalabo att även själva arbetet är i gång, med avstängda trafikleder och grävarbeten.
Inget kunde vara mer felaktigt. Spårvägsfienderna är inte få, nästan halva fullmäktigeförsamlingen och ett välorganiserat motstånd längs linjesträckningarna. Efter valet nästa höst kan de bli ännu fler och de har mycket att hoppas på. Alltför optimistiska beräkningar av pålningsdjup i Uppsalaleran är en sak, miljöprövningen av högbron vid Ultuna en annan som kan bli helt avgörande för projektet.
Den som ogillar gruvor, vilket många gör, har också medvind. Och gläds kanske därmed över en rubrik i UNT i förra veckan: ”Dannemoragruvans start omöjlig – just nu” (18/2).
Inte så förvånande för den UNT-läsare som följt alla turer kring försöken att bryta järnmalm mitt i Uppland. Det har varit problem med buller och transporter bland mycket annat. Till slut var det emellertid sjunkande malmpriser som gjorde att företaget Dannemora Mineral begärdes i konkurs 2015.
Nysatsande gruvbolaget Grangex har övervunnit alla hinder och fått alla erforderliga tillstånd. Allt var upplagt för start under året, 2025. Att det nu inte blir så har helt andra orsaker. När pumparna och andra maskiner ska pluggas in i elnätet saknas det helt enkelt ström. ”Vi får inga besked. Jag är otroligt besviken”, säger Grangex vd Christer Lindqvist.
”En säker och fungerande energi- och elförsörjning är en grundförutsättning för vilket välfärdssamhälle eller vilken industrination som helst”, skriver statliga Svenska Kraftnät på sin hemsida. På frågan från UNT om gruvan skriver man torrt: ”Innan svar kan ges på ärendena med koppling till Dannemora finns det andra ärenden före i anslutningskön som behöver behandlas”. Planen är att ge Vattenfall besked under andra kvartalet, meddelas det.
Har det blivit en svensk tradition att vara särskilt hånfull mot entreprenörer och politiska visionärer, att så att säga plocka ned dem från piedestalen? Det har åtminstone inte alltid varit så, då hade aldrig Sverige fått sina enorma industriframgångar. Utvecklingen på 2000-talet pekar i motsatt riktning, att det blivit ett århundrade för motvalls felsökare i stort och smått.