Ett fantastiskt sätt att lära känna en plats är att besöka dess kyrkogårdar. Många är de turister som fascinerat vandrar omkring bland gravarna i Paris, Rom och Barcelona. Att besöka den judiska kyrkogården i Prag eller Highgate i London är ofta ett minne för livet. Lika fantastiskt är det att gå runt på någon av våra svenska kyrkogårdar, läsa på gravarna och fundera över människorna som i livet såväl som i döden är en omistlig del av staden eller bygden.
Sällan blir historien så tydlig som på kyrkogårdar. Yrken, familjeband, pandemier och brist på mödravård går att utläsa och ger oss en bild av hur det en gång var och därför är. Man kan till och med fråga sig om den som inte varit på Uppsala gamla kyrkogård verkligen känner Uppsala - på riktigt.
Ledsamt nog har allt fler kyrkogårdar börjat rensa bort äldre gravar. Osentimentalt lyfts stenarna bort när ingen anhörig längre finns som vill förnya gravrätten. Utan eftertanke raderas ett kulturarv för alltid. Den som haft oturen att passera förbi en plats där halvt sönderslagna gravstenar med namn och datum fortfarande fullt läsbara vet hur ont det gör.
I princip är det alltid det fattiga eller vanliga människornas gravar som anses sakna värde. De stora tjusiga familjegravarna får ligga kvar oavsett gravrätt, medan stenar som saknar närmare uppgifter eller som tillhör lantbrukare, fabriksarbetare och hushållerskor plockas ned.
I Tierp kyrkby gör man dock tvärtom – där rustas och bevaras de tre kvarteren med 150 fattigmansgravar från 1800- och tidigt 1900-tal så att de får finnas kvar för framtiden. I en intervju med SVT Uppsala 22 maj säger Britt Pargard, ordförande i kyrkorådet: "Det känns viktigt att bevara den här delen. De här personerna hade inga pampiga titlar, som andra har på sina stenar, men de var oerhört viktiga för samhällets uppbyggnad." Gravarna är numera klassade som kulturgravar och en katalog har upprättats där intresserade kan ta del av vilka som finns bakom de ibland anonyma inskriptionerna.
Fler kyrkogårdsförvaltningar borde tänka lika klokt som den i Tierp. Sverige lider inte av brist på mark. Blir en kyrkogård full är det inte svårt att anlägga en ny. Numera väljer dessutom allt fler att kremeras och sprida askan i en minneslund eller någon helt annanstans så efterfrågan på gravplatser minskar.
Att befintliga gravstenar bör få stå kvar är därför en självklarhet. De är en del av vår kulturhistoria och vårt arv. Det gäller i lika hög grad lärarinnan Alma Svenssons som en vikingagrav eller den som bär inskriptionen Dag Hammarskjöld.