Först pekade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ut tio västerländska ambassadörer i landet, däribland Sveriges ambassadör Staffan Herrström, som persona non grata. Icke önskvärda. Ambassadörerna hade i ett gemensamt uttalande nämligen uttryckt att den fängslade affärsmannen och aktivisten Osman Kavala borde släppas. Redan dagen efter, i tisdags, vände Erdoğan och lät meddela att ambassadörerna får stanna.
Vem är då Kavala? Först fängslades han efter anklagelser om att ha organiserat protester 2013 mot ombyggnaden av Gezi-parken i Istanbul. I fjol frigavs han, men greps redan efter ett par timmar och anklagades för delaktighet i kuppförsöket sommaren 2016. Hans fall har uppmärksammats av bland annat Amnesty och Human rights watch. Såväl Europadomstolen som Europarådet har tryckt på för att han ska friges.
Herrström och de andra ambassadörerna hade uttryckt att fängslandet av Kavala ”kastar en skugga” över Turkiet. Fängslandet av honom - av journalister, oppositionspolitiker som HDP-ledaren Selahattin Demirtaş och många andra, kastar mycket riktigt en skugga över landet. Och det är inte första gången Erdoğan höjer tonläget. Han beskrev till exempel Frankrikes Emmanuel Macron som psykiskt labil, när Macron hade markerat mot våldsbejakande islamism efter halshuggningen av den franske läraren Samuel Paty.
Efter den turkiske presidentens reaktion i veckan förklarade de tio ambassadörerna att de respekterar Wienkonventionens artikel 41, respekterar nationers inre angelägenheter. Därmed blåste förvisso den akuta krisen över. Men konflikten och skillnaden i synen på mänskliga rättigheter och demokrati består.
Samtliga svenska partier tycks numera ha insett att Erdoğan är ointresserad av demokrati. Nyligen skrev tre moderata företrädare, bland andra partiets utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark, en artikel om att förhandlingarna om EU-medlemskap för Turkiets del bör avslutas (SVD, 17/10). De nämnde bland annat nedmonteringen av rättsstatens principer och inskränkningarna av de mänskliga rättigheterna som skäl.
Den turkiske ambassadören Emre Yunt skrev i en replik att han var besviken och överraskad över artikeln från "Carl Bildts parti" (SVD, 22/10). Yunts förvåning är förståelig. Bildt slog under sina år som utrikesminister rekord i skönmålandet av utvecklingen i Turkiet. Liberalernas riksdagsledamot Fredrik Malm beskrev den bildtska linjen under alliansåren mycket träffande: "Ingen detalj är för liten för att kunna beskrivas som ett framsteg, och inget bakslag i Turkiet är för stort för att kunna sopas under mattan" (Frivärld, 11/9 2012).
Till och med när landet uppmärksammades för att ha flest journalister i fängelse, i slutet av 2013, påstod Carl Bildt i en TV4-intervju att inga (!) oliktänkande fängslas där.
Hur ska man bekämpa övergrepp, censur, fängslandet av oppositionella och så vidare, om man inte ens vill se och erkänna vad som pågår?
Staffan Herrström berättade i en tidigare intervju att han som ambassadör vill "kommunicera Sveriges och EU:s ståndpunkt i frågor som yttrandefrihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter" (GP, 5/2 2020). Det är en klok inställning. Att bara kalla sig för representant för "den humanitär stormakten" gör varken till eller ifrån. Orden måste omsättas i handling. Det är när det bränner till, som man gör något av vikt.
Att markera stöd för orättvist fängslade borde vara en given linje för den svenska utrikespolitiken.