En dansk journalist berättade häromdagen för mig om hur Rasmus Paludan har fått det svårare att få uppmärksamhet i Danmark. Folk började efter ett tag att strunta i hans manifestationer, berättade journalisten.
Inga upploppskostnader för tiotals miljoner, inga vuxna män som hoppar på Paludans bil (som vid moskén i Uppsala), ingen större oro.
Nu har koranbrännaren återigen ansökt om att få demonstrera i Uppsala. I helgen vill han bland annat demonstrera "mot att polisen inte längre har makt” i staden. Det bemöts förhoppningsvis med en gäspning.
Även inför Järvaveckan, som nu dragit igång i nordvästra Stockholm, har Paludan ansökt om tillstånd och fått grönt ljus för att hålla möten på en parkeringsplats i närheten av eventet. Lokalpolitikern Veronica Stiernborg (V) menar att tillståndet borde getts på en mer undanskymd plats (SR, 1/6). Även Centerpartiets Annie Lööf vädrade tidigare sådana tankar: Inte i utsatta områden, och inte under fastemånaden ramadan.
Om grundlagsskyddade demokratiska rättigheter ska gälla, behöver de naturligtvis gälla alltid och överallt.
Låt mig gissa att V-politikern i Järva inte skulle vara lika pigg på att få sitt första maj-firande förflyttat till ett undanskymt område.
Efter påskupploppen vädjade flera kommunalråd till polisen om att inte ge Paludan tillstånd i deras städer. Det är lätt att förstå dem. Men valet står inte mellan att ge upp yttrandefriheten eller att låta städer saboteras.
Folk har nämligen en förmåga att vänja sig. Man måste förstås inte uppskatta allt, men i fria samhällen får man leva med att folk säger och gör saker som upprör. Lagen skyddar människor - inte religioner eller livsåskådningar av andra slag.
När fotografen Elisabeth Ohlson ställde ut Ecce homo i slutet av 1990-talet fick Domkyrkan - där fotografierna i utställningen visades - bombhot. Bombhot fick även stadsmuseet i Norrköping när fotoutställningen skulle visas. Där kastade demonstranter sten mot Ohlson och försökte storma byggnaden.
Man hade i det skedet kunnat motivera censur med hotad säkerhet och att människor blev kränkta. I stället stod tillräckligt många upp för den konstnärliga friheten. Det gick helt enkelt inte att med hot och upprörda protester hindra Ohlsons tolkning av Jesus budskap.
På liknande sätt måste man hantera islam. Man får teckna karikatyrer av profeten, skriva islamkritiska romaner - eller bränna egna exemplar av den religiösa skriften. Även om det bara är för att provocera och "kränka".
Ogillar du det? Gör då som danskarna. Gå vidare.