Alla hjärtans dag innebär mestadels att allt som går att göra rosa och rymma i en hjärtformad förpackning krängs till höger och vänster. På vissa håll försöker man dock utnyttja kärlekens dag för att lyfta frågor om rätten att älska den man vill. I Sverige märks skillnaden mellan olika sexuella läggningar på ett område de flesta inte tänker på: möjligheten att donera blod.

Bloddonationer är enormt viktiga för sjukvården och allt som oftast hörs varningar för blodbrist på olika håll i landet. Enligt Dagens Medicin (28/8) transfunderas omkring 1 200 blodenheter per dygn i Sverige, varje år behöver nästan 100 000 människor få blod. I Uppsala är det just nu akut blodbrist i blodgrupperna 0 negativ och 0 positiv. Att göra det enkelt att donera blod är alltså av största vikt, samtidigt som kontrollen måste vara oerhört noggrann.

För att säkerställa att blod som doneras är säkert görs förutom mängder av tester en kontroll av den som vill donera. Den potentiella blodgivaren får svara på en mängd frågor om sitt leverne, om allt från utlandsresor till vissa länder med sjukdomar till nya piercings och tatueringar som omfattas av tidsbegränsningar.  

En ny sexpartner är även det en faktor som vägs in, främst av rädsla för hiv. Ingen får donera blod inom tre månader efter en ny sexpartner. Men sjukvården särskiljer därutöver två grupper; män som har sex med män och kvinnor som har sex med män som har sex med män måste vänta ytterligare tre månader. Där det för andra enbart handlar om tid för ny sexpartner gäller för män som har sex med män - oavsett sexuell läggning - denna sexmånadersregel från senaste samlag, oavsett om man lever i en fast relation eller inte. Där andra behöver vara monogama, kräver sjukvården att dessa män lever i celibat.

Regelverket motiveras av att det måste kunna garanteras att blod som doneras är friskt blod, och uppdelningen efter sexuella preferenser motiveras av rädslan för främst hiv.

En ny studie från brittiska Terrence Higgins Trust visar dock att hiv-diagnoser numera är vanligare bland de med heterosexuella sexuella relationer än bland homosexuella män. Det går alltså inte längre att säga på ett generellt plan, att det finns en större riskfaktor av blod donerat av hbtq-personer. På flera håll lyfter aktivister fram att det bidrar till stigmatisering när sjukvården gör skillnad på blod och blod.

Det är ingen rättighet att få donera blod. Samtidigt är sjukvården enormt beroende av bloddonationer, till den grad att inkomstskattelagen ger avdrag för ersättning given för bloddonationer, i ett försök att motivera fler till att donera. Kvaliteten i sjukvården måste vara hög, men frågan är om ens detta kan motivera rådande regelverk. Regnbågsblod eller inte, sjukvården stannar utan bloddonationer.