Länder med en stark rättsstat – där medborgare bemöts korrekt och korruptionen är begränsad – har tydliga fördelar. Att rättsväsendet och myndighetssverige fungerar väl är inte minst en förutsättning för demokratin, och ett skydd mot auktoritärt styre.
Författaren Per Brinkemo, som bland annat har skrivit om klanstrukturer, har påpekat att det i ett internationellt perspektiv är ”fullkomligt sanslöst” att vi litar så pass mycket på myndigheten som tar våra pengar. Att Skatteverket och andra statliga institutioner åtnjuter högt förtroende må ses som udda. Men tilliten är värdefull. Det är så ovanligt att någon vid ett trafikbrott försöker muta svensk polis att det knappt existerar. Sådant som att all offentlig makt ska utövas med respekt för lagen, lika och förutsägbara spelregler, saklighet och opartiskhet vid rättsskipning och myndighetsutövning, har betydelse.
Vi ska vara glada över det vi har.
Men vi ska inte luta oss tillbaka. Juristen och forskaren Richard Sannerholm, med erfarenhet från länder med omfattande korruption, beskriver sin nyutkomna ”Rättsstaten Sverige” (Timbro förlag) som en ”kärleksförklaring till rättsstaten”. Det är boken onekligen. Den är också en varning för att rättsstatens principer återkommande sätts ur spel även här.
På senare år har vi bevittnat skandaler som den på Transportstyrelsen, där känslig information visade sig ha läckt utomlands efter att it-drift outsourcats. Trots att Säpo ville att driftsprojektet skulle avbrytas drogs det inte i bromsen. Myndigheten pressades av effektiviseringskrav och man upplevde att regeringen inte gick att vända sig till för att hantera målkonflikten som uppstått. Det struntades i lagkrav och gjordes flera otillåtna avsteg. Säkerhetsläckan klassas som den största i svensk historia.
Turerna på Svenska kraftnät är ett annat exempel. Bland annat visade sig vänskapsband ha påverkat tillsättningar av höga poster. Myndigheten väntade med att ge information om en prishöjning av elnätspriset för att undvika att påverka politiken. Inför valet 2018 hade regeringen nämligen ett löfte om att elprisavgifter inte skulle höjas.
UD:s hantering av Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd – med bristande transparens och bristande respekt för regelverk om registrering och diarieföring - var också under all kritik.
Likaså regeringens hantering av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler. Ansvarigt statsråd, Annika Strandhäll som då var socialförsäkringsminister, och departementet hade bevisligen varit nöja med Beglers insatser. Trots dokumentation hävdade Strandhäll motsatsen.
Sannerholm saknar verkligen inte exempel på när principer och regler åsidosätts. Exempelvis: Den så kallade gymnasielagen för en grupp ensamkommande, att Staffanstorps kommunfullmäktige beslutade att återvändande IS-terrorister inte ska få försörjningsbidrag, UD-upproret efter valet 2018 där opolitiska tjänstemän uttryckte oro för regeringsskifte.
Vi har kommuner som inte tycks förstå meddelarfriheten, kommuner och landsting som drastiskt ökar antalet kommunikatörer för ett ”putsat varumärke" och myndigheter som lägger resurser på opinionsbildning.
Motiven kan ses som ädla: öka en kommuns attraktionskraft, låta människor få stanna i Sverige, att markera mot extremister.
Men många bäckar små blir sammanlagt ett större problem.
Sätter man det i system att frångå regelverk kommer det att skada rättsstaten, hur väl man än vill eller hur rätt man än anser sig ha.