Gina Gustavsson har rätt om urspårad coronapatriotism

Sveptes vi med i en överdriven nationalism under pandemiåret 2020? Krävdes strikt lojalitet för den svenska strategin, slog vi ängsligt bort ifrågasättanden från omvärlden?

Statsvetaren Gina Gustavsson, som forskar om nationalism vid Uppsala universitet och är bokaktuell med "Du stolta du fria" (Kaunitz-Olsson), är något intressant på spåren.  

Våren 2020, efter att sportlovsresenärer hade fört in smittan i landet, sköt smittspridningen i höjden. Medan våra nordiska grannländer vidtog kraftiga åtgärder underskattade ansvariga smittökningen här. Resten är, som det brukar heta, historia. 

Det är inte med silkesvantar Gustavsson beskriver statsepidemiolog Anders Tegnell, Johan Carlsson som har varit Folkhälsomyndighetens generaldirektör och myndighetens tidigare statsepidemiolog Johan Giesecke: "Tre äldre män med en inbördes patriarkal relation och en närmast macho attityd till sjukdom och risker." 

I slutet av april 2020 hamnade Sverige på listan över de tio länder i världen med flest döda per capita, och Gustavsson noterar att förtroendet för Folkhälsomyndigheten samtidigt steg. Tegnell beskrevs som ”hjälte”, ”nationalsjälen förkroppsligad”, som ”landsfader”. Det kom nyheter om att någon tatuerat in hans ansikte på armen, att folk gjorde Tegnell-tvålar, hjälteaffischer med texten ”All makt åt Tegnell” – och inför fjolårets jul kunde man få tips på hur man kan göra en ängel med hans ansikte på för att hänga i granen. Emma Frans, forskare i epidemiologi, twittrade om Tegnells "storkukslugn".

Den svenska strategins kritiker beskylldes däremot för att vara domedagsprofeter, alarmister, foliehattar, troll och vetenskapsförnekare. De 22 forskarna som ifrågasatte Sveriges vägval kallades landsförrädare och en skam för landet. Sveriges Radios Vetenskapsradion framställde en kritisk Facebookgrupp som suspekt och hotfull, utan belägg. Enligt Gustavsson påstod vänsterskribenten Göran Greider att akademiker och intellektuella som stod upp för kritikernas rätt att säga sitt "var att likna vid den högutbildade överklass som på 1930-talet släppte fram nazismen".

Överdrifter har onekligen inte saknats, och det går säkert att finna en hel del även från kritikerlägret.

Men det mest intressanta med Gustavssons betraktelse är utifrånblicken på Sverige. Hon, som är uppvuxen med en estnisk mamma, befann sig i Oxford under pandemin och fick lugna svenska bekanta med att lockdown inte betydde att folk satt inlåsta hemma. Det var fritt att vara ute. I omvärlden väckte den svenska strategin förvåning: ”Vad hade hänt med säkerhetstänket hos folket vars Volvobilar var först i världen att utrustas med trepunktsbälte?”

Tegnell sade att det var ”som om världen blev galen”, Johan Giesecke att ”alla andra länder gör fel”. När utrikesminister Ann Linde fick kritiska frågor om våra dödstal, i en intervju av Deutsche Welle i juni 2020, utbrast hon: ”Det låter som att ni vill kasta ut oss ur EU!”

Våra dödstal har onekligen stuckit ut i en nordisk jämförelse. Områden med många låginkomsttagare och invandrare har drabbats särskilt hårt. Priset fick betalas av personer i riskgrupperna, medan yngre och starka kunde fortsätta leva relativt fritt, påpekar Gustavsson.

Hon efterfrågar öppen debatt, kritik och ifrågasättande. Brännmärk inte meningsmotståndare, är en uppmaning. Min favorit bland Gustavssons råd mot slutet av boken är ”fråga en flykting om diktatur”. 

Vad man än tycker om den svenska strategin, har Gustavsson en viktig poäng i att en stark demokrati som Sverige borde ha hanterat kritik och debatt på ett betydligt bättre sätt.