“I dag har köns- och genusperspektivet fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten är allvarligt begränsad i Sverige”.
Det menar Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet (UU) i den nya boken Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020).
I Genusdoktrinen granskar Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi jämställdhetsintegreringens marsch genom högskolor och universitet. 1994 antog regeringen Bildt en strategi för jämställdhetsintegrering som var startskottet till dagens omstöpning av universiteten. Nationella sekretariatet för genusforskning fick mandat att stötta myndigheter i jämställdhetsarbetet och 2018 inrättades Jämställdhetsmyndigheten.
I boken beskrivs genusideologins syn på vetenskap som att “allt är politik, även vetenskapen. Det finns ingen neutral vetenskap, inga neutrala fakta” och “Sanningen är vad den för tillfälligt mäktigaste gruppen påstår att sanningen är.” Vetenskap tenderar att betraktas som resultatet av ojämställda maktstrukturer. Vita heterosexuella män har historiskt varit normgivande och det är således deras “sanning” som satt agendan.
Visst har det funnits ojämställda strukturer att bryta upp. Problemet är när genusperspektivet blir en överideologi.
Vad har då jämställdhetsintegrering hittills lett till? I ansökningar till statliga forskningsråd krävs ett jämställdhetsperspektiv. Forskare får således hitta på en genusvinkel för att få pengar till sina projekt. Vid Uppsala universitet har läkarstudenter fått en veckas kurs i genus, vilket har blivit ett fiasko eftersom läkarstudenter efterfrågar vetenskap och statistik. På Uppsala universitets sociologiska institution får man inte säga “exotisk frukt”, då det anses eurocentriskt. Hälften av de nyrekryterade professorerna vid Göteborgs universitet ska fram till 2030 vara kvinnor och på Gävle Högskola ska samtliga på ledande positioner vid högskolan gå en grundkurs i genusteori.
Professor Germund Hesslow, som håller en föreläsning om arv och miljö på läkarutbildningen i Lund, blev efter en föreläsning anmäld av en student (aktiv i Feministiskt initiativ). Hesslows slutsatser hade stöd i vetenskapen, men det spelade ingen roll. Hesslow utreddes och ombads att “ändra sin terminologi”.
Lektorn Erik Ringmar vid Lunds universitet var ytterligare en som utsattes för påtryckningar att ändra i föreläsningsmaterialet, när en student (också då aktiv i Fi) krävde att queerteoretikern Judith Butler skulle läsas i Ringmars kurs. Efter kontroversen beslutade studierektorn tillsammans med Ringmar att kursen inte ska hållas mer och Ringmar arbetar i dag inte kvar vid universitetet.
Genusideologerna har dessvärre den politiska makten i ryggen. I Genusdoktrinen visas att det inte bara handlar om ett fåtal studenter aktiva i Fi eller V som driver på den ideologiska omvandlingen av universiteten. Det är på regeringens direktiv som universitet och högskolor jämställdhetsintegreras. Bakom processen står också själva universitetsledningarna.
Att göra motstånd är inte lätt. Man måste vara modig, envis och påläst för att kunna säga ifrån. Kritik avfärdas som “populistisk” eller “antigender”. Ingen vill heller bli utsatt för de påtryckningar som Hesslow och Ringmar utsattes för.
På grund av detta blir viss forskning premierad, vissa forskare kvoteras in och får bedriva sin forskning, och studenter riskerar att bli desinformerade när universitetslärare självcensurerar. Det är både orättvist och skadligt.
Genusideologin är antitesen till allt som universitetet bör står för. Dess anhängare tål inte kritik, de kväver debatten, och de anmäler kritiska röster. Enstaka individers upplevelser upphöjs till allmän sanning.
Politiseringen är kort sagt i dag det enskilt största hotet mot Sveriges akademiska frihet. Uppsala universitetet kan inte låta denna ideologiska omstöpning fortgå. Långsiktigt hotar det universitetets roll och Uppsalas stämpel som kunskapens stad.