Det är inte så konstigt att Stefan Löfven med flera socialdemokrater inlett en kampanj mot sin huvudmotståndare i valet nästa år, Moderaterna. Kampanjen tar spjärn i stormningen av Kapitolium i USA 6 januari. Ett exempel på hur det kan gå, menar S, om man gör sig beroende av ”ett parti sprunget ur vit makt-rörelsen”, alltså SD. ”Var går gränsen”, undrade Löfven i ett Facebookinlägg (24/2), med adress Ulf Kristersson (M).
Metoden att tvinga motståndaren att ”ge besked” har nämligen fungerat förr. Fredrik Reinfeldts alliansen låg under stort mot Mona Sahlins rödgröna partier 2008-2009. Då började han envetet att avkräva sin motståndare besked inför valet 2010. Skulle S regera med MP eller V? Med inget av dem, eller kanske med båda? Sahlin föll till föga och gav till slut sitt besked, vilket gradvis ledde till att hon förlorade kontrollen över sitt eget parti och så småningom också förlorade valet.
Det stämmer att väljarna har rätt att få veta vilken politik man röstar på. Men sedan? ”Vi röstar på partier i Sverige, inte på politiska block eller statsbudgetar”, sade statsvetaren Jan Teorell i SVT Agenda (28/2). Han menar att man som väljare får lita på att den politik man röstat på får det genomslag den förtjänar, beroende på hur många som röstat på den. Det var befriande att höra, vilket i sig är ett tecken på hur långt det gått med diskussionerna om politisk spelteori.
Vad är det för besked som efterfrågas? Vill man ha besked om olika regeringsalternativ utifrån dagens opinionssiffror, och inte från valresultat? Ska man låsa sig vid vem som säger något och inte vad hen säger, och på så vis kraftigt begränsa möjligheterna till förhandlingar och på sikt till att styra landet?
Det är sant att Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, inte bara på grund av ursprunget. Ledande företrädare har upprepade gånger sagt saker som att man tänker göra upp med pressen, rättssystemet eller andra delar av demokratin ”när vi tar över”. Utvecklingen i Ungern har angetts som ett ideal.
Ändå är de enda rimliga besked man kan kräva av en partiledare sådana av politisk karaktär. Nyamko Sabuni (L) gav ett par besked i Agenda, om hur hon ser på ett asylstopp respektive på att utgångspunkten för invandring är att den ska vara socialt, kulturellt och ekonomiskt hållbar. Det var bra besked om Jimmie Åkessons politik, men inga besked om Åkesson själv.
Det bästa för en partiledare är att många gillar vad man säger och sluter upp bakom ens politik. Det näst bästa, har 2010-talet visat, är att alla andra partiledare slår fast att det inte spelar någon roll vad man säger, att man är ute i vilket fall som helst.