Sommaren 2020 (10 juni) presenterade åklagaren Krister Petersson sin lösning av mordet på Olof Palme 1986. Han konstaterade att han ”inte kom runt” Stig Engström, även kallad Skandiamannen, som gärningsman. Men eftersom Engström var avliden sedan 20 år skulle han inte kunna åtalas för mordet, än mindre dömas. Därför lades förundersökningen ned.
Tanken var kanske att ”folket” skulle nöja sig med beskedet, att man fått veta hur mordet sannolikt gått till men att det inte gick att komma vidare. Såret efter mordet på statsministern skulle kunna läka. Men att döma av de 18 månader som gått sedan presskonferensen misslyckades man totalt med detta.
Det är inte bara självutnämnda Palmemordsexperter som fått luft under vingarna och i stort sett enhälligt sågat den officiella lösningen. JO Per Lennerbrant uttalade mycket skarp kritik mot åklagaren redan veckan efter presskonferensen. ”Rätten att vara betraktad som oskyldig tills dess att en domstol har slagit fast skuldfrågan kränktes”, slog han fast.
Det fanns framför allt tre skäl för åklagaren att peka ut Skandiamannen. Han fanns på platsen, då han stämplade ut från sitt jobb alldeles intill två minuter före mordet. Han ljög uppenbarligen om vad han gjort på mordplatsen, hans vittnesmål går på viktiga punkter isär med alla andra vittnesutsagor. Slutligen sågs en springande man på David Bagares gata alldeles efter mordet, med ett signalement som stämde överens med Engströms.
Om inte en ”33-åring” och senare kurdiska PKK kommit i vägen då under våren 1986 hade polisen kunnat gå till botten med omständigheterna runt Skandiamannen. Var han ett besvärligt vittne som kraftigt överdrivit sin roll efter mordet, eller hade han faktiskt skjutit Olof Palme? Men spaningsledaren Hans Holmér vägrade befatta sig med ”elefanten i rummet” som han kallade Engström.
Drygt 30 år senare var omständigheterna exakt desamma. Genom journalisten Thomas Petterssons research hade bilden kompletterats med en ännu tunnare väv vad beträffar motiv och möjlighet. Engström ska ha rört sig i Palmefientliga kretsar (i en vid mening), kände en vapenhandlare med rätt typ av revolver i samlingen och hade dessutom viss skjutvana sedan ungdomen. Då slog åklagare Petersson till.
Stig Engström avled 2000. Formellt hade han inga efterlevande då han skilt sig året innan. Men det betyder inte att ingen brydde sig. Han var en omvittnat social person med jobb, fritidsintressen och ett stort umgänge. De som stod honom allra närmast, exfrun och dottern till vännen vapenhandlaren, var båda mycket kritiska till utpekandet från åklagaren och helt eniga om möjligheten att han skulle vara en statsministermördare. Helt omöjligt, slog de fast.
Ett drygt år senare kommer nästa chock för de efterlevande, Netflixserien Den osannolike mördaren (premiär 5/11). Med ursäkten att ”det inte är bevisat” att Engström mördade Palme, en kort textrad i början av varje avsnitt, visar sedan serien hur mordet gick till. Robert Gustafsson som Engström, med ”fettkostym” och flackande blick, en totalt misslyckad person som gradvis faller samman och till slut lyfter vapnet mot den hatade Palme.
I veckan anmäldes Den osannolike mördaren till JK för förtal av avliden. Juristerna får nu titta på om denna paragraf är tillämplig.
Engström kan ha mördat Palme. Det kan också en lång rad andra ha gjort. Men haveriet 1986 ursäktar inte nya haverier på 2020-talet. Och det ursäktar inte offentliga utpekanden av en (presumtivt) oskyldig person. Om det räcker med att vara lite udda och tänja på sanningen för att göra sig märkvärdig, för att hängas ut inför hela svenska folket, då är vi många som kan ligga lite risigt till framöver.