För några år sedan kunde vår dåvarande statsminister säga att ”ursvenskt är bara barbariet”. I dag stämplar statsministern i stället dåliga företeelser - såsom antisemitism – som ”osvenskt”.
Blågult är på modet. Det märks också på jakten efter en alternativ nationalism till den som Sverigedemokraterna står för. I den vänsterinriktade nättidningen Dagens Arena kan man läsa en artikel om ”progressiv nationalism”. Samtidigt pryds det senaste numret av den liberala tidskriften Liberal debatt med frågan: ”Vilken svenskhet vill vi ha?”
Frågan är alltså inte om vi ska ha en svenskhet, utan vilken vi ska ha. Finns det en progressiv eller liberal nationalism, och hur ser den i så fall ut?
I artikeln i Dagens Arena, skriven av Ingemar Lindberg som är tidigare statssekreterare och utredare på LO, tas införandet av gemensam skola upp som ett positivt exempel på nationalism. Från att utbildning hade varit ett privilegium för ett gynnat fåtal gjorde den allmänna folkskolan undersåtar till medborgare. Vi fick gemenskap, kultur och språk. Nationalstaten är också demokratins och klasskampens ramverk, skriver Lindberg.
Hans slutsats är att arbetarrörelsen, förutom att ”rulla tillbaka hyperglobaliseringen”, ska erkänna ”den goda nationalismens värde”. Lindberg nämner också att globaliseringens förlorare förtjänar ”inkludering och rättvisa” i stället för att bli avfärdade som populister och reaktionärer. Liknande argumentation för Göran Greider och Åsa Linderborg i boken ”Det populistiska manifestet” som kom ut i fjol.
Nationalism är, som Benedict Anderson beskrev i sin berömda bok ”Den föreställda gemenskapen”, just en föreställd gemenskap. Dess sämsta form förknippas med chauvinism, rasism, splittring och tvångsassimilering. Men gemenskap och tillit är samtidigt viktiga ingredienser i fungerande samhällen. Hur får man det, utan att tippa över i en förtryckande nationalism?
En som länge har reflekterat över den liberala nationalismen är Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala universitet. I en essä i tidskriften Kvartal (15/9) påpekar hon att liberal nationalism inte behöver vara en motsägelse. Historiskt sett har liberaler lyft fram nationalism. Men även när vi blickar ut över världen i dag är det svårt att finna välfungerande demokratier – eller välfärdssystem för den delen - på en högre nivå än den statliga.
Gustavsson nämner psykologiska experiment och studier som stärker tesen att en övergripande nationell identitet är ett viktigt verktyg för gruppöverskridande solidaritet. En stark nationell anknytning påverkar sådant som vår vilja att betala skatt och dela resurser med människor som exempelvis har en annan religiös tillhörighet. Nationell anknytning och stolthet tycks främja mellanmänsklig och politisk tillit.
Nationell chauvinism, att se ner på andra folk, är någonting annat, poängterar Gustavsson. Hon argumenterar för något intressant: en gemenskap som är ”tillräckligt tjock för att binda människor samman psykologiskt”, men samtidigt ”tillräckligt tunn och föränderlig” för att vara tillgänglig för minoriteter och nykomlingar.
En liberal nationalism ger sig inte in i privata livsstilsfrågor. Och den förutsätter att människor kan ha flera lojaliteter och identiteter. Samhörigheten hittar vi i språket och andra kulturella markörer. Särskilt dramatiskt eller laddat behöver det egentligen inte vara. Som Gustavsson träffande ringar in: Har ni märkt den lilla svenska flaggan på kaffebrickan som nyförlösta kvinnor får på BB?