För nästan exakt två år sedan hittades treåriga Esmeralda ihjälslagen hemma hos sina biologiska föräldrar. Utmärglad, med allvarliga skador i huvudet och flera olika narkotiska preparat i kroppen låg hon inlindad i plast och tyg under en säng.
Esmeralda, som också kommit att kallas Lilla Hjärtat, blev omhändertagen av socialtjänsten redan på BB och levde större delen av sitt liv i ett familjehem som älskade henne som sitt eget barn. Under det sista året i flickans liv lyckades de biologiska - sedan länge allvarligt drogberoende - föräldrarna övertyga kammarrätten om att de bättrat sig. Därför blev Esmeralda uppryckt med rötterna och ”hemskickad” till personer hon inte hade någon anknytning till. Med värsta möjliga resultat.
Lilla hjärtats öde skakade om och fick Socialdemokraterna i regeringen vilka tidigare duckat för svåra barnrättsfrågor och brister i LVU-lagstiftningen att äntligen inse att något måste göras. Resultatet presenterades den 2 februari. I en lagrådsremiss föreslår regeringen fem lagändringar för att säkerställa trygghet, säkerhet och stabilitet för placerade barn.
Bland förslagen finns att ”socialnämnden inte får besluta att vården ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt”. Egentligen bara ett förtydligande av redan befintlig lag. Det införs också en skyldighet för socialnämnden att överväga om det finns skäl att ansöka om flyttningsförbud, att överväga om vårdnadsöverflyttnings bör tidigareläggas från två till tre år samt att följa upp situationen efter att en placering upphört. Socialnämnden ges också möjlighet att ålägga vårdnadshavare och föräldrar att lämna drogtest inför umgänge och inför prövning av LVU.
Lagändringarna som föreslås träda i kraft den 1 juli 2022 är bra. Men de är djupt otillräckliga. Fortfarande saknas barnrättsperspektivet där man utgår ifrån det enskilda barnets rätt till trygghet, kontinuitet och de människor de är anknutna till, i stället för biologiska föräldrars äganderätt. Och fortfarande kommer ärenden som handlar om barns fysiska och psykiska hälsa ur ett livslångt perspektiv kunna fattas av personer utan någon särskild kunskap om barns behov.
Såväl Liberalernas barnrättspolitiska talesperson Juno Blom som Moderaternas socialpolitiska talesperson Camilla Waltersson Grönwall och flera barnrättsorganisationer har under lång tid kritiserat regeringens ovilja att gå hela vägen för att säkra omhändertagna barns rättigheter. Det verkar inte bättre än att de tvingas fortsätta driva på för förändring även om lex Lilla hjärtat blir verklighet.