Netflix-succén "Unorthodox" handlar om kollektivistisk sektkultur inom en judisk grupp i New York, och om kontrasten till individuell frihet. I fokus står 19-åriga Ester, kallad Esty, som rymmer till Berlin.
Ska en ung kvinna få spela piano? Kunna skilja sig? Eller är hennes enda roll här i livet att behaga sin man och föda många barn till den egna gruppen?
De sekteristiska dragen är svåra att missa. Gud utnyttjas för att få lydnad och rättning i ledet. Den som avviker eller lämnar gemenskapen kan straffas hårt, som att få sitt barn fråntaget. Hyckleriet är också tydligt: reglerna för kvinnor är stenhårda, medan män kommer undan med alkohol-, tobak- och spelmissbruk. Eller med otrohet. Här gör sig även hederskulturen påmind. Kollektivet går före individen, särskilt före flickan eller kvinnan. Kvinnans sexliv ses som en gemensam angelägenhet.
När Estys nyblivna svärmor lägger sig i Estys sexliv efter bröllopet påminner det mig om en tradition som funnits i en del trakter i Mellanöstern med stark hederskultur; att ett nygift par efter bröllopsnatten ska visa upp ett blodigt lakan som bevis för att bruden har varit oskuld. En annan tydlig likhet är hur lite ungdomar har att säga till om inför det egna äktenskapet. Man får knappt se sin blivande partner - den biten sköter föräldrar och släkt.
På senare år har man kunnat ta del av starka skildringar av hedersförtrycket, såsom danskkurdiska Sara Omars roman "Dødevaskeren" (Dödstvätterskan), eller norsk-pakistanska regissören Iram Haqs film "Hva vil folk si" (Vad ska folk säga). Men sekten i Unorthodox har inte bara gemensamma drag med hederskulturer i den muslimska världen.
Den som läser "Pastorerna i Knutby - en autentisk kriminalroman", skriven av P4 Upplands tidigare reporter Mårten Nilsson, kan inte missa hur effektivt hotet om Gud kan vara för att få människor att lyda. Även där beskrivs en stark sammanhållning och gemenskap i kombination av hyckleri, hot och maktmissbruk.
Temat i Unorthodox är alltså betydligt större än att handla om en enskild religiös grupp. Den påminner om hur stark den sekteristiska kollektivismen kan vara även i övrigt fria samhällen. Sekter finns världen över, att fenomenet skildras i film är med andra ord inte märkligt.
Alla är dock inte förtjusta i Netflix-serien. Tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf beklagar sig över att serien "ligger högt på tittarlistorna och får strålande recensioner" (Expressen, 16/4). Han menar att historien om en ung person som bryter sig loss från en sekt är uttjatad. Chassidiska judar får spela rollen som ”den andre” till västerländsk individualism, beklagar sig Halldorf.
"Gemenskap i sig är inget hot mot vare sig vår frihet, individualitet eller mänsklighet", skriver han vidare och gör sig därmed skyldig till en inte så liten halmgubbe. Om det är något som framkommer i Unorthodox så är det att gemenskap - där människor accepterar den enskilda oavsett sexuell läggning, bakgrund etcetera - är fullt möjlig, utan tvångströja.
Alternativen står förstås inte mellan destruktiv gemenskap eller destruktiv ensamhet. Det är klart att det inte är enkelt att lämna en stark gemenskap. Esty drabbas även av hemlängtan, hon försöker i vuxen ålder att lära sig hur man googlar och kämpar på för att förstå sociala koder.
Lätt är det inte. Men hon hittar snart människor som bryr sig om henne. Frihet står inte i motsats till gemenskap, bara till påtvingad gemenskap.