Brexit innebar ett historiskt frihandelsavtal. För första gången någonsin slöt nämligen EU ett frihandelsavtal vars syfte var att minska, inte öka, samarbetet med ett annat land, i det här fallet Storbritannien.
Även på andra sidan Atlanten har frihandeln lidit förluster på senaste. Republikanerna, som länge var det mest frihandelsvänliga partiet i USA, övergav idén när de anslöt sig till trumpismen.
Inom Demokraterna finns heller inget starkt frihandelsstöd, särskilt inte på vänsterkanten. Det finns alltså inga opinionsmässiga skäl för nytillträdde presidenten Joe Biden att slå in på en frihandelsvänlig väg.
Och mycket riktigt låter han bli. En av de många presidentorder Biden redan har skrivit under, “Buy American”, slår fast att amerikanska produkter ska premieras vid offentliga upphandlingar och krav ska ställas på hur mycket av produkten som ska ha tillverkats i landet. Förutom att den typen av protektionism kommer att skada amerikanernas ekonomi, har det en symbolisk tyngd.
Frihandelns framtid ser mörk ut.
Men inte överallt. Vid årsskiftet påbörjades nämligen implementeringen av vad som nu är det största frihandelsområde i världen, sett till antal länder som är med: The African Continental Free Trade Area (AfCFTA).
Det går förstås att överskatta vikten av avtalet, men det är ganska svårt.
1,3 miljarder människor i 55 olika länder ingår i området, med en sammanlagd BNP på 3,4 biljoner amerikanska dollar (Världsbanken 27/7-20).
Avtalet som slöts ska bland annat ta bort tullar på 90 procent av alla varor som köps och säljs mellan länderna (The Economist 26/1).
När Världsbanken utvärderade avtalet prognostiserade de att det kan leda till att 30 miljoner människor lyfts ur extrem fattigdom. Afrikas totala BNP tros kunna öka med 7 procent, eller 450 miljarder dollar till år 2035. Det skulle öka afrikansk export och lönerna i både hög- och lågkvalificerade yrken. I Världsbankens analys menas vidare att de länder som är allra fattigast, skulle gynnas allra mest.
Avtalet är på så vis historiskt. Att människor får tillgång till fler marknader att köpa och sälja på, är ett mycket effektivt sätt för dem att öka sitt välstånd. Men det är inte bara tillgång till marknader som spelar roll, utan kringliggande infrastruktur och politiskt ledarskap är också viktigt.
De problemen löses inte automatiskt av ett frihandelsavtal. Fattigdom och nöd skulle alltså inte utrotas över en natt, men ökad handel är avgörande för att det ska ske på sikt.
Coronapandemin har drabbat kontinenten hårt. Många afrikanska länder, särskilt de fattigare, har förvisso, med sin relativt yngre befolkning, inte lidit lika mycket av själva sjukdomen och smittspridningen.
Men den krisande globala ekonomin har fått förödande och dödliga konsekvenser. Återhämtningen av ekonomin kommer att vara beroende av fördjupat samarbete och ökad handel mellan länder.
Att ge människor tillgång till marknader är och har varit en av de mest välståndshöjande reformerna genom mänsklighetens historia.
När USA och Europa inte längre verkar prioritera frågan, är det bra att Afrika gör det. Både brexit-avtalet och AfCFTA är historiska avtal, men det är bara ett av dem som kommer att kunna lyfta miljontals människor ur fattigdom.
Så nej, inte ens frihandel är någon quick fix, men det är troligen det närmsta vi kommer en.