Arbetstidsfrågan delar befolkningen mitt itu. För den ena halvan, med en grov indelning ”arbetarna”, har ingenting hänt sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan. För de övriga, ”tjänstemännen”, har i stort sett allt hänt sedan digitaliseringen. Utvecklingen accelererade under pandemiåren till en närmast total frihet med laptopen under armen. Det råder inget tvivel om vem som är vinnare i det korta perspektivet.
Självklart togs arbetstiden upp på rättvisans högtidsdag 1 maj. Mest av Nooshi Dadgostar (V), men även Socialdemokraterna är på gång med ett förslag, i den arbetsgrupp som leds av Annika Strandhäll. ”I valet 2026 skulle detta kunna bli det trumfkort för Magdalena Andersson som maxtaxan på förskolan en gång i tiden blev för Göran Persson”, spekulerade Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida (18/12).
Motargumentet är som vanligt att det blir dyrt. Inte så dyrt som de 500 miljarder som hävdats av Svenskt Näringsliv, Sverige är inte en stor vårdavdelning där en dygnsbemanning på tre plötsligt ska bli fyra. Men dyrt blir det, för en S-ledare som måste välja noga mellan behjärtansvärda reformer.
Att cykla till kontoret vid 09.00 fredagen 10 maj var att känna sig ensam. Det var ”klämdag” igen, som det var veckan innan och som det är om några veckor igen. Barnskötare, busschaufförer och undersköterskor är på jobbet sedan flera timmar. Ändå är det kanske inte bara frihet som tjänstemannen tänker på under tramptagen, när hen valt att inte ”flexa” eller ”jobba på distans”?
Tänk om friheten bara är en kort parentes? Under hela 1900-talet var ”kontorsslav” ett välkänt begrepp som utmynnade i revolten i filmen Office Space från 1999. Men de digitala begränsningarna har numera blivit minst lika robusta som de klassiska vita kuberna från 1900-talets kontorslandskap. Tjänstemannen ska vara tillgänglig dygnet runt – alternativen framåt tycks vara att bränna ut sig eller att ersättas av en maskin.
Det är verkligen på tiden att någonting görs för vårdpersonalen, bussförarna och övriga i den skattefinansierade välfärdssektorn. Lämpligen sker det genom avtal mellan parterna. En generell arbetstidsförkortning vore mycket olycklig i en tid när den offentliga ekonomin ter sig osäkrare än någonsin, när rikets inre och yttre säkerhet måste prioriteras högst.
Sedan återstår tjänstemännens revolt mot sitt digitala fängelse. Slagorden blir knappast så klatschiga som kollektivets ”vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”. Snarare utmynnar det i en uppgiven vädjan: Snälla, ge oss 40 timmars arbetsvecka igen!