Våren 2011 skulle Miljöpartiet välja två nya språkrör efter nio framgångsrika år med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Duon hade inlett med en bredsida mot Socialdemokraterna efter valet 2002, genom att inleda konkreta regeringsförhandlingar med FP, C och KD – och avslutat med att bli tredje största parti i valet 2010.
På vänstersajten Dagens Arena var man imponerade: ”I dag gör partiet obehindrat upp både till höger och vänster i riksdagen. Ute i landet sitter man i fler majoritetskoalitioner i landstingen än något annat parti. Företrädare för Miljöpartiet möts ofta av leenden – de representerar det parti väljarna av allt att döma tycker minst illa om”, löd analysen (18/5 2011).
Någon vecka senare skulle Gustav Fridolin väljas att efterträda Peter Eriksson. Oavsett vem av högerkandidaten Mikaela Valtersson eller vänsterditon Åsa Romson som skulle flankera honom var framtiden utstakad. Efter nästa val var det regeringsmakten som gällde, ”för att kunna styra Sverige mot mer storskaliga reformer på miljöområdet”. Den stora förebilden var Joschka Fischer, ledare för Die Grünen och tysk utrikesminister 1998-2005.
Elva år senare kan man konstatera att Miljöpartiet suttit sju år i regeringen, 2014-2021, och att man verkligen genomfört storskaliga reformer, exempelvis en klimatlag och ett klimatpolitisk ramverk. I Tyskland har Die Grünen åter lagt beslag på utrikesministerposten genom Annalena Baerbock, som förhandlar med USA:s Anthony Blinken om Europas framtid.
Men Miljöpartiet i Sverige kämpar för sin existens efter valet i höst, med opinionssiffror som parkerat under fyraprocentsspärren. I februari månads förtroendemätning (Novus) uppger sex procent av väljarna att de har stort eller mycket stort förtroende för språkrören Per Bolund och Märta Stenevi. Bottensiffrorna kan jämföras med Maria Wetterstrand, som hösten 2009 klättrade till andra plats i denna mätning, efter Fredrik Reinfeldt (M) men klart före Mona Sahlin (S). Hela 38 procent hade stort eller mycket stort förtroende för Wetterstrand.
Vad är det som gått snett? I förra veckan kom också en Sifomätning (SvD 21/2) som visade att bara 27 procent av väljarna accepterar MP i en ny regering, den lägsta siffran av alla åtta partier. Miljöpartiet har alltså gått från att vara mest omtyckt 2011 (enligt Dagens Arena) till att vara minst omtyckt 2022. Det är resa som tarvar en förklaring, eller kanske flera. Det kan inte bara handla om personfrågor.
Svaren skymtar när svaren delas mellan ålder, kön och partisympatier. Det visar sig att acceptansen för MP är störst bland unga kvinnor och bland vänsterpartister, där 60 procent gärna ser en regering med grönt inslag. Andelen S-väljare med samma inställning är bara 46 procent. Med reservation för en undersökning med 1 130 webbintervjuer som sedan delas upp i mindre grupper – något finns det kanske här?
Statsvetares generella förklaring till MP:s kräftgång på senare tid är att man lämnat regeringen och syns mindre. Kanske också sättet man lämnade på, med buller och bång under budgetomröstningen.
Men kan det inte vara så att det blivit allt tydligare att Wetterstrands miljöpartister förpassats till historien? Av de gröna som gillar sådant som företagande och valfrihet finns bara små rester kvar, som i Stockholms- och Uppsalapolitiken. På riksplanet uppfattas MP ofta som dogmatiska i miljöfrågor och som i övrigt alltmer präglat av identitetspolitik, genus och antirasism.
Efter valet, och under resten av 2020-talet, kommer det att behövas mer av grön politik för att genomdriva klimatomställningen. Kanske behövs det också ett grönt parti, men uppenbarligen kanske inte just Bolunds och Stenevis miljöparti.