Så kom beskedet från Ulla Andersson: hon vill inte bli partiledare för Vänsterpartiet. Andersson säger att hon inte är redo för den mediala pressen och den stress som uppgiften kan innebära. Det är begripliga skäl.
Nooshi Dadgostar visar sig alltså inte vara helt chanslös, även om Aftonbladets Lena Mellin dömer ut henne då "ingen vet vem hon är". Vi är nog flera som dock vet att hon tillhört Vänsterpartiets ledning ett bra tag, och även att hon varit engagerad i bostadsfrågor.
Men det är inte i synen på hyressättningen, eller den ekonomiska inriktningen, som laddningen i Vänsterpartiet finns. Där tycker vänsterpartister i princip lika. Däremot har det funnits en konflikt om hur man ska hantera frågor som hedersförtryck.
Enligt Amineh Kakabaveh, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och den som stått i centrum för konflikten med partiledningen, har Dadgostar varit pådrivande i att få Kakabaveh utesluten ur partiet.
I en gammal artikel i Röd press från 2008 skriver Dadgostar att dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni enligt många "torde" ha "givit ett ansikte åt islamofobin". Enligt Dadgostar hade "gigantiska resurser" lagts på att belysa hedersförtrycket. I artikeln intervjuas Omar Mustafa, då styrelseledamot i Sveriges unga muslimer, som bland annat säger att vi måste ha koll på "hur islamofobiska" Säpo är.
2013 hann Mustafa knappt in i Socialdemokraternas partistyrelse, förrän han avsattes efter omfattande kritik. Han visade sig nämligen ha haft för ovana att bjuda in antisemiter och homofober. Själv har han sagt att homosexualitet inte går ihop med "islamisk livsstil". På senare år har också Sveriges unga muslimers statsbidrag ifrågasatts, mot bakgrund av att de bjudit in homofober, antisemiter och föreläsare som hyllat terrorism.
Vad tycker Dadgostar i dag? På Twitter frågar jag om hon står bakom vad ledande vänsterpartister uttryckte i debatten om moralpoliser och hedersförtryck för några år sedan. Vänsterpartiets partisekreterare och två talespersoner anklagade då kvinnor i förorten som vittnade om problemen för "ryktesspridning" (Aftonbladet, 3/7 2015).
Dadgostar duckar och "svarar" på min fråga genom att länka till en annan artikel med sig själv.
Låt mig därför fråga igen: Är det att ägna sig åt "ryktesspridning" att varna för moralpoliser och ökat hedersförtryck? Och ser Dadgostar fortfarande Omar Mustafa som en relevant röst, medan Nyamko Sabuni skulle ge "ett ansikte åt islamofobin"?