“Ingen av oss vet hur hösten ser ut”, säger socialminister Lena Hallengren (S) till DN (7/4). Regeringen vill förlänga den tillfälliga pandemilagen som trädde i kraft den 10 januari i år och gäller till sista september. Förslaget är att förlänga den i fyra månader till, på grund av osäkerheter kring smittläget. “Givet att vi inte har full koll… så vore det oklokt att avhända oss den möjligheten”, säger Hallengren.
Hallengren har förstås rätt i att vi inte vet hur framtiden kommer att se ut. Hon har dock fel i slutsatsen att man därför bör förlänga de historiskt stora befogenheterna till regeringen att reglera människors möjligheter till näringsidkande, föreningsliv och frihet.
Jag har inte alltid varit emot hårdare tag mot coronaviruset. När pandemin slog till för ett drygt år sedan var bristen på handlingskraft i en akut situation förbluffande. Men sedan dess har läget förändrats. Inte främst vad gäller smittspridning kanske.
Läget är fortfarande allvarligt. Men, som Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten, sa till DN (30/3): “Vi tror inte att covid-19 är en sjukdom som kommer bli av med helt och hållet”. Det som har förändrats är att läget inte längre kan betraktas som akut.
Akuta situationer präglas av att det akuta problemet prioriteras över alla andra. Sker det under en längre tid riskerar andra värden att urholkas.
Ska man villkora medborgerliga rättigheter på ett överordnat värde (vilket man sällan ska) måste det motiveras grundligt och tydligt. Det har inte gjorts. Till exempel bör man kunna svara på vad som krävs för, när och hur samhället ska öppna igen. Det underlät sig statsminister Stefan Löfven att svara på när han medverkade i intervjuprogrammet 30 minuter för några veckor sedan.
När Folkhälsomyndighetens enhetschef Sara Byfors i förra veckan berättade om planen för att öppna samhället menade hon att inte ens när den lägsta nivån av smittspridning har nåtts är det aktuellt med fullsatta arenor eller konserthus.
Byfors menar att det rör sig om en “sammanvägd bedömning” av vaccinationstäckning, smittspridning och virusvarianter – utan att specificera vad som ingår i en sådan bedömning (DN 30/3).
Ingen av oss vet hur hösten kommer att se ut. Men vi vet att pandemin inte längre är en akut situation, av det enkla skälet att den har pågått för länge.
Därför är det numera betydligt viktigare att vi inte överordnar kampen mot viruset utan att reflektera över vad vi offrar under tiden. Då riskerar vi att göra fel prioriteringar. Om vi kommer att behöva leva med viruset under lång tid, behöver vi också lära oss att leva med det utan att samhället sätts på paus, och då är en förlängd pandemilag fel väg att gå.