I början av veckan meddelade utrikesminister Ann Linde (S) att biståndet till Afghanistan kommer fortsätta efter talibanernas maktövertagande. Per Olsson Fridh (MP), minister för internationellt utvecklingssamarbete, förtydligade dagen efter regeringskollegans uttalande att biståndet tveklöst skulle behöva skäras och pekade särskilt ut demokratibistånd, som utgör lite drygt hälften av de drygt en miljard kronor som Sverige givit landet i bistånd årligen.
Dilemmat som regeringen nu brottas med är en konstant i biståndsarbetet. Hur hjälper man befolkningen i länder vars regimer är deras största bekymmer? Sverige har länge haft stora ambitioner med biståndspolitiken och har sedan flera år en parlamentarisk överenskommelse om att biståndsbudgeten ska hållas till en procent av BNI. Vad man lyckas åstadkomma med pengarna är inte lika tydligt.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein delade under onsdagen (DN Debatt 18/8) ut en känga till den svenska biståndspolitikens fokus på demokratifrämjande. Rothstein påpekade hur fokus på demokrati ofta är att sätta kärran framför hästen, om inkluderande institutioner och fungerande byråkrati inte finns på plats. Påståendet kan låta kontroversiellt, men inom forskningen på området är slutsatsen närmast självklar.
Biståndet har länge utformats av förståsigpåare som använt det för att implementera en samhällsform, snarare än förbättra existerande. Exemplen när denna typ av top-down tillvägagångssätt skadat mer än det hjälp är otaliga. En oförsiktig implementering slår nämligen ofta undan benen på befintliga institutioner och ekonomiska system. Den skotske nationalekonomen och nobelpristagaren, Angus Deaton, var en som tidigt påpekade att snabba pengar ofta spär på korruption och ojämlikhet i länder med svaga offentliga institutioner.
Afghanistan har i det här avseendet inte varit något undantag, och även i det något mer reformvilliga styret som talibanerna avsatte var förskingringen av biståndspengar omfattande. Som bevis står bland annat övergivna palats runt huvudstaden Kabul som tidigare tillhörde högt uppsatta politiker och deras kumpaner. En idealistisk biståndspolitik förbiser ofta hur mäktiga personer i de mottagande länderna skor sig på befolkningen, och vars ställning skulle hotas av en bättre fungerande statsapparat.
Vår pliktkänsla mot de som har det svårast gör det samtidigt svårt för politiker att göra de tuffa prioriteringarna – att göra något (illa) är ofta enklare att försvara än att göra ingenting. Förhoppningsvis kan situationen ändå bidra till en nyktrare debatt om biståndets utformning.