Centerpartisten Frederick Federley grät i talarstolen och gav tillsammans med partikollegan Annie Lööf (då Johansson) “politikens hyckleri ett ansikte”, enligt socialdemokraten Anders Karlsson (Aftonbladet 19/6-08). Birgitta Ohlsson (dåvarande FP) avstod att rösta av integritetsskäl.
När FRA-lagen klubbades igenom 2008 var motståndet stort. Lagen innebar att Försvarets Radioanstalt (FRA) skulle ha möjlighet att avlyssna svensk telefon- och internettrafik så länge en av de misstänkta befann sig utomlands.
En politisk evighet har passerat sedan dess – vilket avspeglas i debatten. Nu vill regeringen tillsätta en utredning som ger FRA större möjligheter till övervakning. Samarbetspartierna L och C samt M, KD och SD ställer sig bakom. Ska inte FRA kunna övervaka trafik mellan avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, frågar man sig.
Med andra ord: precis det man dyrt lovade att man inte skulle göra när lagen gick igenom. “Det som vi tycker har varit så fel är att vi som är en utrikesunderrättelsetjänst har dragits in i en situation där många människor tror att vi ska spana på svenska folket”, beklagade sig dåvarande generaldirektör på FRA, Ingvar Åkesson (SVT 9/7-08). Att man uteslöt spaning på svenska folket var ett av skälen till att lagen med knapp majoritet till slut gick igenom.
Men tiderna har förändrats, och partierna likaså. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) säger till Sveriges Radios Ekot (15/10) att man måste anpassa lagstiftningen efter den nya problembild vi står inför, med ett alltmer osäkert utrikespolitiskt läge.
Moderaten Pål Jonson, ordförande i riksdagens försvarsutskott, hyser liknande idéer, eftersom vi i dag har en situation “där en person som planerar ett terrorangrepp eller bedriver underrättelseverksamhet kommer in i Sverige och då måste FRA omedelbart avsluta sin signalspaning” (SVT 15/10).
Uttalandena bjuder in till reflektion. Det finns nämligen alltid övertygande argument för att offra integritet till förmån för trygghet, annars hade den målkonflikten varit icke-existerande. Frågan är snarare om man överhuvudtaget bör anpassa liberala och integritetsvärnande principer utifrån den problembild som för tillfället råder. Principer är ju rimligtvis universella, och gäller alltså oavsett problembild.
Med det sagt är det förstås mycket möjligt att det var positivt att FRA fick utökade befogenheter för tolv år sedan. Lagstiftningen var föråldrad och dåligt anpassad efter en allt mindre analog värld. Men samtidigt var det bra att medborgare starkt ifrågasatte att staten skulle utöka sina möjligheter till övervakning och att lagen mötte motstånd i riksdagen. Det ledde till försiktighet att gå än längre med intrång på den personliga integriteten.
Det är nämligen svårt att backa tillbaka integritetsinskränkningar. Diskussionen och medvetenheten om vår personliga integritet har satts på paus senaste året, där coronapandemin har lett till ett ökat tryck på att till exempel använda människors rörelsedata för att spåra smittspridningen.
Ett viss mått av integritetsinskränkningar behövs givetvis för att det offentliga ska kunna garantera trygghet och säkerhet i samhället. Men det bör inte gå obemärkt förbi.
Därför är det oroväckande att idén om att utöka FRA:s befogenheter inte möter något parlamentariskt motstånd. Nu behöver diskussionen om hur långt staten bör kunna gå för att garantera trygghet på bekostnad av integritet åter komma upp på den politiska agendan. En ny FRA-debatt kan funka som ett bra startskott.
Det öppna samhällets fiender är, som så ofta annars, många.