Lördag 13.00 hålls manifestationen ”Jag är Elsa” utanför Stadshuset i Uppsala. Syftet är att stödja Elsa och andra kvinnor som utsatts för övergrepp i äldreomsorgen. Elsa våldtogs i våras av en man i hemtjänsten. UNT:s granskning visade dels att Vera, som hon kallades i tidningen, larmat om närmanden, dels på rader av andra missförhållanden inom hemtjänsten samt en ovilja att utreda och gå till botten med händelserna (4/9).
Nyligen framträdde Elsa med namn och bild i tidningen. ”Det känns viktigt att visa att det här har hänt en människa. Det känns det som att kommunen har glömt”, sade hon (UNT 26/11). Hon berättade att hon själv eller hennes anhöriga aldrig hörts i den utredning som gjorts.
Ja, kommunledningen har ”sett mycket allvarligt på det som hänt”. Man har bett om ursäkt och till slut gått med på att tillsätta en extern utredning. Men varje steg har tagits först efter nya avslöjanden, under strikt sekretess och utan att några skyldiga kunnat identifieras.
Kanske kunde lördagens manifestation bli en slutpunkt för hemlighetsmakeriet, där politikerna står i första ledet, lägger sig platt och säger att allt nu ska upp på bordet?
Så blir inte fallet. Stadshusledningen har haft synpunkter på platsen och tiden för manifestationen, liksom på innehållet. Den rutinerade S-politikern Agneta Gille säger till UNT (5/12) att man inom fullmäktigegruppen ”fått en annan bild” av allt som hänt. Därför vill man flytta fokus från ansvariga politiker och tjänstemän till den allmänna ”könsmaktsordningen” i samhället: ”Vi behöver påvisa de svårigheter som finns, att männen tar sig friheter”.
Några ord om maktordningen i samhället: ”Jag är Elsa” syftar tillbaka på manifestationerna efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo 2015 men är så mycket sannare i det här fallet. De flesta av oss kommer inte att bli satirtecknare som utmanar yttrandefriheten, även om vi vill stödja att de får finnas. Däremot kommer alla att ”bli Elsa”, att i slutet av livet (liksom i början) bli beroende av professionella och offentligt finansierade yrkesgrupper.
Maktordningen är då i tur och ordning de som vårdar oss, deras chefer och slutligen de som ser till att lagar stiftas och följs och att det finns resurser. Vårdade och anhöriga är i princip maktlösa om alla ovanför sluter sig samman.
Om det nu är så att enskilda hemtjänstarbetare ”tagit sig friheter”, lyckats kringgå rutiner, kontrollfunktioner och lura hela organisationen, att ingen verkligen kunde ha vetat något, så får ni säga det. Fram till dess är vi alla Elsa, de anhöriga Kajsa och Mimmi och alla andra som råkat illa ut under den mest sårbara tiden i livet.