Kommunal näringslivspolitik är en blandning mellan stora, vidlyftiga mål och små detaljer som ska underlätta för företagen. Det senare är det viktigaste. Saxat ur kommunens näringslivsprogram kan man säga att företagens utveckling och tillväxt eller krav på ökad kompetens mest har att göra med internationell konjunktur och nationell utbildningspolitik, medan en uppgrävd gata eller ett försenat miljötillstånd har allt med kommunen att göra.
Det är lite otacksamt för kommunpolitiker som kämpar för att vara attraktiva för företagen, med förhoppningen att de ska kunna och ge mer av jobb och därmed skatteinkomster. Ur företagens perspektiv ska allt bara fungera! Välfärd för de anställda och familjer. Bra kommunikationer och annan service, välutbildade ungdomar som kan ta jobben, samt trygghet på kvällar och helger. Går det snett kanske man måste lägga ned eller flytta.
Mer otacksamt blir det. När företagen svarar på enkäter om det lokala företagsklimatet försöker kommuner vinna poäng genom bättre service och bemötande. Men till sist beror det mesta ändå på geografi och kultur. Skogslän? Inte bra. Gnosjö och dess gelikar? Toppen. Pajala har faktiskt en svårslagen service för den som vill etablera sig i kommunen. Belöningen i Svenskt Näringslivs rankning brukar bli en plats mellan 280 och 290 i landet.
Uppsala är inte på Pajalanivå, men inte heller så långt därifrån. Någon riktig företagskultur finns inte i en stad med mycket stor offentlig verksamhet, kompletterat med anonyma läkemedels- och bioteknikjättar i utkanterna. Inte blir det bättre av att det som ”ska” fungera har börjat knaka i fogarna, med exempelvis försämrad trygghet och fler brott mot företagare.
Värst är kanske ändå att lokalpolitikerna trots decenniers utredande inte lyckats komma överens om de stora dragen i Uppsalas utveckling fram till 2050. Var ska de bo, de som gått klart sin utbildning på något av universiteten och vill bilda familj? Och hur ska de ta sig runt stan på de alltmer bilfyllda vägarna?
Därför var nyfikenheten stor när samtliga förstanamn för de åtta partierna i kommunstyrelsen samlades till debatt på fredagen, i arrangemang av Handelskammaren, Svenskt Näringsliv och Företagarna. Många lokala företagare hade kommit till konsultföretaget Bjerkings för att få svar. Hur ser framtidsvisionen ut för företagandet i Uppsala?
De åtta partierna är överens om mycket, även om det finns gradskillnader i hur välfärden och tryggheten ska förbättras. Framför allt vill alla Uppsalas bästa, vilket naturligtvis är en helt nödvändig förutsättning. Nykomlingarna Ehsan Nasari (C) och Jennie Claesson (L) visade också sitt utifrånperspektiv genom att angripa den problematiska attityden mot företagande, såväl hos tjänstemän som politiker. En näringslivsdirektör och en gemensam nämnd för arbetsmarknad och näringsliv var förslag som de förde fram.
Men så kommer det upp fyra gröna JA- och fyra röda NEJ-skyltar på frågan ”vill ni ha spårväg i Uppsala?”. Vilken kommunen redan beslutat sig för, med knappast möjliga marginal.
Sedan vidtar en ganska hätsk debatt om ingångna avtal om fyra järnvägsspår, om vad som ska byggas var och i vilken omfattning. Det är naturligtvis oroande för företagaren som vill etablera sig i Uppsala.
En överenskommelse om Uppsalas utbyggnad bör ta sikte mot 2050 och ska alltså hålla över ytterligare åtta kommunalval. Det finns förklaringar till att det är så svårt att sätta foten just här på slätten – i Uppsala överklagas kanske fler planer per capita än någon annanstans. Man kan till och med kalla det otacksamt att vara politiker här. Men de åtta som tagit sig an uppgiften måste faktiskt lyckas, alldeles oavsett hur det går i valet den 11 september.